Söndagsbetraktelse nr 230

I veckan var det ett symposium i Stockholm (på Münchenbryggeriet) om den svenska lagstiftningsprocessen ”från ax till limpa”. Processen består normalt av följande steg:

1. direktiv till en utredning, utredningsarbete och utredningens betänkande

2. remissförfarande där ett antal berörda instanser yttrar sig över betänkandet

3. arbete i departementet, s.k. gemensam beredning med övriga berörda departement

4. lagrådsremiss, föredragning i Lagrådet och Lagrådets yttrande

5. regeringens proposition till riksdagen

6. behandling i det utskott som har ärendet, betänkande (yttrande över propositionen)

7. riksdagsbeslut, ibland efter debatt i kammaren

8. ikraftträdande (dvs. lagen börjar gälla) efter vissa formaliteter

Den fråga som genomsyrade symposiet var: Hur får vi lagar med hög kvalitet? Och med kvalitet menar man då (ungefär) att lagen stämmer överens med grundlagen och andra lagar, att den är rättssäker (tillämpningen är rimligt förutsebar), att den fyller det angivna syftet, att den är någorlunda lätt att tillämpa och att den tar hänsyn till alla berörda intressen och effekter och beaktar dem på ett balanserat och bra sätt.

I stort sett har vi en god lagstiftningsprocess i Sverige och hög kvalitet på lagarna. Det främsta problemet numera är nog att lagstiftaren (regeringen och de partier i riksdagen som kan formera en majoritet) ibland bestämmer sig för tidigt. Det kan t.ex. vara att man säger redan innan lagstiftningsprocessen har satt igång

– att det mycket oftare ska vara livstids fängelse för mord,

– att invandrarungdomar i gymnasieåldern ska få en ny chans till uppehållstillstånd,

– eller att det ska vara en särskild skatt på vissa förpackningar.

Det är framför allt juristerna i Regeringskansliet som ska ta ansvar för lagarnas kvalitet. Men politikerna ska förstås bestämma, det är grundläggande för demokratin. Justitieminister Morgan Johansson deltog i det avslutande samtalet på symposiet. Han instämde i det som vi jurister har som vårt kanske främsta professionella intresse, nämligen att lagstiftningen inte i alltför hög grad får handla om att uppnå snabba politiska effekter eller att säga ”det som folk vill höra”. En uppfattning som många har är annars att sådan populism har fått större utrymme på senare år.

Det betyder inte att det är fel att göra det som människor vill få gjort. I princip är det förstås tvärtom: det är rätt. Men populismen som sådan står i stark konflikt med politiskt ansvarstagande.