Söndagsbetraktelse nr 232

I går var det Alla Helgons dag. Gravsmyckningsdagen har blivit en familjehögtid, och det är nästan folkfest på kyrkogårdarna om kvällen. Jag var på Gamla kyrkogården i Uppsala efter att det mörknat och tände ett fint ljus på Susannes grav. Mängder av människor vid gravarna, mörkt och upplyst, innerligt och värdigt.

Men i går rapporterades det också att det just på Gamla kyrkogården i Uppsala finns flera tusen gravplatser som är övergivna och/eller lediga. Delvis handlar det om att det finns många gravar som saknar känd gravrättsinnehavare. Men ännu mer beror det på att intresset för att ha en grav har minskat mycket på senare år. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många människor som vill ha, eller som ges, en egen grav. Det gäller i varje fall på den kyrkogård där personer som Dag Hammarskjöld, Gustaf Fröding, Hans Rosling, Gösta Knutsson och Fadime Sahindal vilar.

I stället väljer många nuförtiden begravning gemensamt med andra i en minneslund. Där finns ibland plattor med namn på de döda, ibland inte.

Jag tycker att den individuella graven är mycket värdefull. För att jag tror att den främjar släktsammanhållningen. För att den hjälper oss att knyta ihop historiens band. För att kyrkogårdar med gravar är fina och intressanta promenadstråk. Och för att det på något sätt blir lättare att känna kontakt och samhörighet med den person som vilar i graven.

För mig har Susannes grav, mitt i Uppsala, ett oskattbart värde som en rofylld vacker plats att komma till för att sörja, sakna och minnas.