Söndagsbetraktelse nr 233
I går den 9 november var det 30 år sedan Berlinmuren föll. Den revs efter en oerhörd och märkvärdig process som drevs av framför allt människors frihetsvilja och en insikt hos några politiska ledare – viktigast Michail Gorbatjov – att tiden var kommen. Det måste bli ett slut på tvångsdelningen av Europa.
Jag har varit i Berlin den här veckan, och jag firade 30-årsjubileet här igår kväll. Den direkta anledningen till att jag åkte hit var en konferens (se http://www.berlinwall30.de/index.php?en_conference) där ungefär 100 personer har diskuterat fredsrelaterade frågor inom ramen för en organisation som heter Institute for Cultural Diplomacy (ICD). Jag höll själv ett litet anförande, och när jag säger det låter det mycket märkvärdigare än det var, för jag är verkligen ingen expert. Men jag tog i alla fall upp en fråga som jag har funderat en del över och som jag tror kan ha betydelse för fredsmöjligheterna i flera olika delar av världen:
Står möjligen den internationella rätten (alltså det rättssystem som gäller för relationen mellan stater, även kallat folkrätten) ibland i vägen för den försoning som ofta är nödvändig för att lösa upp internationella konflikter på riktigt? Vad kan man i så fall göra åt det? Kan folkrätten ibland bidra till försoning, och går det att förstärka den rollen?
Att frågan bör ställas kan man förstå om man betraktar konflikten Israel – Palestina, där folkrätten i stora delar finns på palestiniernas sida och där Israel bestrider folkrättens såväl giltighet som rimlighet. Israel får t.ex. enligt folkrätten inte fortsätta ockupera Västbanken. Men detta tar enligt Israel inte alls tillräcklig hänsyn till landets behov av säkerhet och skydd. Det finns skäl att anta att Israels ilska mot folkrätten (och FN) gör en försoningslösning ännu mer svåråtkomlig än den annars skulle vara.
Att frågan bör ställas kan man kanske också förstå om man betraktar situationen i Katalonien, där Spanien i allt väsentligt har folkrätten på sin sida när man slår ner självständighetssträvandena. Kanske skulle en försoningslösning bli lättare att uppnå om katalanerna kunde känna att folkrätten gav dem en rimligare chans att få bestämma själva? (Se söndagsbetraktelserna 150 och 153, http://goranlambertz.se/sondagsbetraktelse-nr-150/ och http://goranlambertz.se/sondagsbetraktelse-nr-153/.)
Även för den pågående konflikten i Hongkong spelar folkrätten en roll, och kanske särskilt då den överenskommelse som träffades 1984 mellan Kina och UK (som ju styrde Hongkong på den tiden) och som ger Hongkongs befolkning bl.a. en rätt att besluta hur regeringen där ska utses. Men gäller deklarationen även efter Kinas maktövertagande 1997? Det anser inte Kina, som dock troligen kommer att acceptera en bedömning av experter att landet är bundet av deklarationen. På så sätt kan folkrätten komma att hjälpa Hongkong till en försoningslösning.
Och man kan åtminstone fundera över om folkrätten kan få betydelse för att lösa vårt kanske allra svåraste internationella problem, hotet från terrorismen. Västvärlden behöver närma sig de muslimska länderna på olika sätt och skapa en bättre relation till dem. På så sätt kan stödet för terrorismen bland en del muslimer kanske fås att erodera. Om det sker, och om man som en följd av det kan uppnå ett slags överenskommelse mellan väst och de muslimska länderna, så uppkommer en viktig fråga: Kan man lägga de inträffade terroristdåden åt sidan, vilket skulle gynna en försoningslösning, eller måste rättvisan fortsätta jaga de skyldiga? Om frågan är vilket som betyder mest, fred eller rättvisa, då är den inte särskilt lätt att besvara.
Men i går kväll kändes firandet av 30-årsdagen viktigare än någon konferens i världen. Det hade ju känts alldeles omöjligt att Berlinmuren skulle falla. Att det ändå hände ger hopp om svar även på dagens omöjliga frågor.