Söndagsbetraktelse nr 235

Kan jag tillåta mig att skryta lite över mitt skrå? Ja, det kan jag nog. Och så här är det med oss jurister.

Vi är framför allt bra på lagar och lagars tillämpning, det vet alla. Men vad inte så många tänker på är att juristutbildningen (och jobbet som jurist) också för med sig ett speciellt slags ordningssinne. Det hör ihop med förmågan att tillämpa regler. Vi är bra på relevans till exempel, på vad som har betydelse och vad som inte har det. Därför hör man sällan jurister framföra argument som inte hör hemma i diskussionen. En jurist skulle t.ex. inte säga om en film att ”jag gillade den inte alls, det var en sådan obehaglig stämning i den”. Eller i en diskussion om tiggeriförbud att ”tiggeri är inte lösningen på fattigdomsproblemet”. Eller i en diskussion om dödshjälp inom sjukvården att ”en läkares uppgift är inte att släcka liv utan att rädda”.

Sådana irrelevanta inslag i diskussioner slipper man när man är bland jurister. I varje fall i princip.

På samma sätt är vi bra på att sortera i ett oordnat material, att skilja viktigt från oviktigt, att hålla isär den ena frågan från den andra, hålla ordning, klargöra, lägga argumenten ”i rätt hög”, ta fram det som verkligen har betydelse, inte prata strunt. Det här kom som en bonus av att bli jurist, något man inte hade tänkt på när man bestämde sig för den här yrkesbanan. Så tack juristutbildningen och juristlivet för det.

Alltför skrytsamt? Kanske. Jag får försöka mildra intrycket genom att tillägga att alla jurister ju inte är bra jurister. Och att vi inte alltid tillämpar det vi lärt oss.