Söndagsbetraktelse nr 237
Sally är mitt lilla barnbarn, mitt enda. Hon föddes i februari, fem månader efter min älskade Susannes död. Sallys mormor. Susanne hann i alla fall få veta att Sally var på väg, och hon fick se ultraljudsbilderna. ”Göran, tänk vad vi är lyckliga” sa hon.
Jag har hört så många människor säga att ”barnbarn är livets underbara efterrätt” och att ”barnbarn är nog det allra bästa i livet” att jag sett det som plattityder. Och därför borde det kanske komma något här i stil med att ”med Sally har jag förstått att det faktiskt ÄR så, för hon är den underbaraste i världen och jag älskar henne över allt annat”. Så är det visserligen, men jag skriver det inte ändå.
Onsdagarna är morfarsdagar för Sally. Då jobbar båda hennes föräldrar, och jag sköter omsorg och ruljangs. Men den här veckan har det underbara lilla livet haft öroninflammation och feber, gråtit mycket, ätit alvedon och ipren och varit hos doktorn två gånger. Stackars lilla lilla älsklingsvännen! Så den här veckan blev det ingen morfarsdag, pappa och mamma var hemma.
Med Sally har jag för första gången i mitt liv blivit ordentligt rädd vid tanken på vad som kan hända. Om jag t.ex. tappar henne. Och för några veckor sedan hände det! Hon låg på skötbordet och ville allt utom att få blöjan bytt. Hon vände sig och satte sig i krypställning – och tappade balansen! Hon for med huvudet in i väggen bakom skötbordet, och det small till riktigt otäckt. Hon började gråta som jag aldrig hört förut, och det tog väl tio minuters vaggande, promenerande, tröstande och morfarsskräck innan hon blev lugn. Sedan hade hon en bula i pannan och en röd fläck på näsan i en vecka. Bulan var först röd och stor, sedan blå och liten och till sist en gul fläck – innan den försvann helt.
Det där var faktiskt en av de hemskaste händelser som jag har varit med om. Jag räknade med att få sparken som barnvakt, men mamma Hanna och pappa Petter var inte alltför stränga. Snarare lite tröstande.
Och nu är jag förstås ännu räddare för de risker som finns kring ett litet barn. Jag försöker tänka på allt, men rädslan finns där ändå. Och det är faktiskt första gången i hela mitt liv som jag är rejält rädd för risker (om man bortser från att jag har höjdskräck). Med våra tre barn var det aldrig så.
Så hur hanterar man egentligen rädsla?