Söndagsbetraktelse nr 239

Jag skrev mina julkort i veckan. Det är en tynande verksamhet. Men det blev ändå 39 i år på grund av några ”nykomlingar”. Annars brukar det vara fler som faller bort med åren. Många tröttnar på att skriva och lägger av. I år var det några som i stället mejlade hälsningen och sa att de skänker julkortspengarna till något välgörande ändamål. Jag har själv funderat ibland över om det är värt tiden och besväret att fortsätta skriva.

Många sänder ju numera jul- och nyårshälsningar i form av massutskickade filmer eller bilder. Hos mig svämmar messenger över med sådana hälsningar, ofta med en anmodan att skicka vidare. Det sistnämnda gör jag aldrig, men jag brukar skicka en liten hälsning tillbaka till avsändaren.

Kollektiva jul- och nyårshälsningar har jag ärligt talat lite svårt för. Visst är det väl bättre än inget, och visst kan man förstå att tiden inte räcker till för något mer individualiserat. Men när man är en bland hundratals eller tusentals mottagare på en även för avsändaren ganska anonym kontaktlista kan man ifrågasätta värdet. Särskilt utvald är man ju förvisso inte då, och ofta kan man undra över om avsändaren har ägnat den enskilde mottagaren någon tanke.

För mig ligger värdet i julkorten och andra julhälsningar framför allt i att man har en personlig kontakt med människor som man vill ha kvar en sådan kontakt med. Med den utgångspunkten är det naturligt att man tänker lite grand på varje enskild mottagare. Man behöver inte skriva en personlig hälsning, det kan räcka med adressen på kuvertet och en standardhälsning. Tycker jag. Men många skriver fina personliga hälsningar, och det är ju jättetrevligt. Det orkar jag dock inte riktigt.

Jag fortsätter nog skriva julkort, de har ett värde. Personliga hälsningar per mejl eller mess är nästan lika bra, ofta bättre eftersom man enkelt kan skriva lite mer. Så de får ersätta ibland. Även kollektiva hälsningar har ett visst värde genom att de innehåller något som är lite trevligt. Men jag får väl erkänna att jag ändå inte blir särskilt glad över att få dem. Anmodningar om att ”sända kramen vidare” blir jag rentav lite provocerad av. Men jag kanske är onödigt grumpy.