Frustration, Kränkning, Orättvisa, Söndagsbetraktelser, Upprättelse

Söndagsbetraktelse nr 24

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 8 november 2015

I söndagsbetraktelse nr 23 blev vår man dömd att betala en skuld på 1 000 kr till en annan man trots att skulden redan var betald. Eftersom det blev domstolssak blev han även skyldig den andre 1 000 kr i rättegångskostnader. Han betalade de 2 000 kronorna och frågade sina båda rådgivande vänner hur han skulle hantera den frustration och ilska som han kände över den orättvisa som han hade drabbats av.

 

Den förste sa: ”Ge dig inte. Du blir aldrig av med din frustration om du inte får upprättelse på något sätt. Kontakta honom och försök få honom att förstå att han har betett sig svinaktigt! Ställ honom mot väggen. Försök få tillbaka pengarna, eller få honom åtminstone att be om ursäkt.”

 

Den andre sa: ”Ge dig. Nöj dig med att veta att du har rätt. Glöm honom. Ju mer du slåss för upprättelse mot en sådan som han, desto längre kommer du att vara ilsken och frustrerad.”

 

Vår man bestämde sig för att följa det första rådet. Han tog kontakt med sin motpart och sa: ”Du vet ju lika bra som jag att du har fått pengarna två gånger. Betala tillbaka eller be åtminstone om ursäkt för att du har betett sig som ett svin.”

 

Det blev en hård ordväxling. Och motparten sa faktiskt till sist ungefär detta: ”Ja, du betalade visserligen, men du får skylla dig själv som inte tog något kvitto. Jag har juridiskt rätt eftersom du har bevisbördan för betalningen. Och därmed har jag också moraliskt rätt. Jag har inget att be dig om ursäkt för, gå och dra något gammalt över dig.”

 

Vår man anade en möjlighet. Antagonisten hade ju faktiskt erkänt att han hade fått betalt. Det måste väl kunna utnyttjas på något sätt? Men en jurist sa att det muntliga erkännandet inte hjälper om man inte kan bevisa det, t.ex. genom att spela in det. Och dessutom var det tveksamt, enligt juristen, om vår man kunde få en ny prövning när målet en gång var avgjort. Det skulle i varje fall bli besvärligt, och kanske kostsamt.

 

Innan vår man hade bestämt sig för hur han skulle gå vidare hände något märkligt. Han råkade få se sin antagonist lägga en dyr flaska whisky i sin stora jackficka på Systemet. Han betalade för ett par flaskor vin men inte för whiskyn.

 

Vår man såg sin chans till revansch genom att anmäla sin ovän för polisen. Men han beslöt att först kolla med de båda vännerna.

 

Den förste sa: ”Perfekt, nu har du honom. Nu kan du bli av med din frustration, det kommer att kännas skönt att ha satt dit honom. Anmäl direkt.”

 

Den andre sa: ”Nej, jag tror det är bäst att låta detta passera. Man vet aldrig hur det går om han nekar och saken går till domstol. Han kan bli friad, för det är inte säkert att ditt vittnesmål räcker som bevis. Och dessutom kan du få en riktigt besvärlig person på halsen för lång tid framöver.”

 

Vår man bestämde sig för att på nytt följa den förste vännens råd och anmälde antagonisten för polisen. Men enligt antagonisten hade han inte alls tagit någon whiskyflaska. Det måste vara något som ”vittnet” hittade på för att sätta dit honom.

 

Det blev rättegång för snatteri och vår man vittnade. Domstolen frikände antagonisten och skrev bort vittnesmålet med motiveringen att det var möjligt att vår man hade misstagit sig. Man kunde inte heller bortse från möjligheten, skrev domstolen, att vår man anmälde sin motpart för att hämnas förlusten i den förra rättegången. Därför var det inte säkert att vår man var fullt ut trovärdig.

 

Motparten var alltså friad och hånskrattade när han mötte vår man efter rättegången. Åklagaren bestämde sig för att inte överklaga.

 

Vår man mådde riktigt dåligt av det inträffade. Den första orättvisan hade följts av en förfärlig nesa, där han mer eller mindre hade anklagats för att ljuga fastän han kände att han gjorde sin medborgerliga plikt genom att anmäla en stöld. Han kunde nu nästan inte tänka på något annat och fick svårt att sova om nätterna. Han vände sig åter till sina båda vänner för råd.

 

Hur svarar man en person som har drabbats av detta? Bör han fortsätta att försöka få upprättelse, och hur ska det i så fall gå till? Eller bör han bita huvudet av skammen och försonas med sitt oblida öde? Kan han göra något mitt emellan? Det han framför allt vill nu är att bli av med ilskan och frustrationen.

 

I nästa betraktelse, nr 25, kommer ett slags facit.