Söndagsbetraktelse nr 245
I veckan var jag i Köpenhamn och deltog i en konferens om ”Medborgarnas möte med det allmänna i civila rättssaker”. Det var intressant därför att konferensen påvisade en tydlig skillnad mellan framför allt Danmark och Sverige i statens förhållningssätt i domstolstvister. Och mycket talar för att det finns en sådan skillnad i statens förhållningssätt över huvud taget. Det var i alla fall vad flera danska advokater sa till mig i några pauser.
Diskussionen utgick från kritik i Danmark från bl.a. advokater, rättsvetenskapare och enskilda om att den danska staten inte tar rätt hänsyn till sin motpart i domstolsprocesser. Problemet beror enligt kritikerna på främst två saker:
1. Den danska staten representeras nästan alltid av en privat advokatbyrå, benämnd ”Kammeradvokaten”, där advokaterna företräder staten på samma sätt som om de representerade ett företag. De bryr sig enligt kritikerna inte om att staten kanske borde iaktta vissa grundläggande förvaltningsprinciper, som saklighet, objektivitet, likabehandling och rätt till insyn.
2. I Danmark finns inte några förvaltningsdomstolar (i Sverige förvaltningsrätter, kammarrätter och Högsta förvaltningsdomstolen), utan bara allmänna domstolar (i Sverige tingsrätter, hovrätter och Högsta domstolen, i Danmark byretter, landsretter och Høyesteret). Förvaltningsdomstolar är bättre ägnade att se till att den enskilde inte går miste om sin rätt i förvaltningsmål (t.ex. skattemål, socialförsäkringsmål och migrationsmål).
I Norge motsvaras Kammeradvokaten av Regjeringsadvokaten, som är en myndighet och som har vissa förpliktelser gentemot den enskilde som motpart. I Sverige är det Justitiekanslern som för statens talan i allmänna domstolar, medan myndigheterna själva gör det i förvaltningsdomstolarna. Och hos oss står det helt klart att den som företräder staten är skyldig att följa grundläggande förvaltningsprinciper även i domstolsprocesser.
Hos oss gäller också att statens företrädare i princip inte ska försöka vinna ett mål mot en enskild part om inte staten verkligen har rätt. Det gäller inte i Danmark, och i Norge gäller det (enligt den tidigare regjeringsadvokaten) ”till ungefär hälften”.
Danmark är (tycker jag) lite trevligare än Sverige. Och Norge är (vet alla) mycket rikare. Men den svenska staten är på många sätt bättre än staten i våra grannländer.
PS1 I Danmark finns en fem år gammal rättsorganisation som heter ”Justitia” och som är mycket aktiv när det gäller att försvara mänskliga rättigheter, agera för rättvisa åt enskilda och ordna konferenser, seminarier, pressträffar m.m. Den har startats av välbeställda privatpersoner och har mycket goda resurser. En sådan organisation skulle jag önska att vi hade i Sverige. Här har vi framför allt Centrum för rättvisa, men den spänner inte över hela rättslivet som Justitia gör
PS2 Jag tycker mig förstå danska utan problem. Men när en av høyesteretsdomarna höll ett anförande begrep jag nästan ingenting, fast han lät "som vilken dansk som helst" och jag alltså inte kunde urskilja någon dialekt. Jag googlade honom och såg att han kommer från Skive på Jylland. Det var förklaringen, åtminstone till obegripligheten. ”Jydsk” (jylländska) är ofta mycket svår att förstå. Åtminstone för mig.