Söndagsbetraktelse nr 246

Journalisten Staffan Dopping och statsvetardoktorn Stig-Björn Ljunggren har nyligen kommit ut med boken ”Inte lögn inte sant” (Fri Tanke förlag). Den innehåller en saklig, intressant och lärorik genomgång av mediesituationen i Sverige. Med huvudsaklig inriktning på tidningarna beskriver författarna hur medierna fungerar i dag med ett finansiellt besvärligt läge, bl.a. på grund av hård konkurrens från sociala medier, och ett allt större behov av att snabbt nå publiken med det som publiken vill ha.

Om vi håller oss till dagstidningarna är det som skrivs där inte sällan vinklat eller halvt missvisande. Författarna vill att medborgarna ska förstå detta så att de kan läsa med kritiska ögon och inse att det finns skillnad mellan verkligheten och medieverkligheten. Det är bättre, menar författarna, att hjälpa läsarna att bli kritiska än att skälla på journalisterna och försöka få dem att ändra sig. I den meningen är boken en handbok för mediekonsumenter mer än en kritisk granskning av medierna. Vid ett seminarium om boken nyligen var  Stina Dabrowski mer kritisk mot journalisterna än författarna är. Hon saknade bl.a. kritik mot det som hon kallade ”pk-journalistiken”, som faktiskt ”ljuger för att det ska passa pk-tidningens budskap”.

Hur är det då? Bör vi vara kritiska mot journalistiska halvsanningar och sneda vinklingar, eller måste vi godta sådant som en del i journalistikens moderna villkor?

Den frågan är inte helt lätt att besvara. Vi vet att tidningar dör i dag (senast Östra Småland), och de måste kunna agera i eget intresse för att åtminstone överleva. Men hur långt är det rimligt att gå när det som skrivs visserligen inte är lögn men inte heller sant?

Jag tycker inte man kan godta att tidningarna vilseleder medvetet (jfr Söndagsbetraktelse nr 86). Det är inte ett rimligt pris för deras överlevnad. Var snabba och publikvänliga, ta upp sådant som människor vill läsa och skippa annat, tillåt en del slarv i brådskan. Men gå inte längre än så när det gäller gränsen mellan lögn och sanning.

Jag anser att tidningarna måste följa dessa fem regler:

1. Inte ljuga.

2. Inte skriva medvetet felaktigt, vilseledande eller missvisande.

3. Anstränga sig att skriva rätt och rättvisande.

4. Rätta snarast vid upptäckt av att text är allvarligt felaktig, vilseledande eller missvisande.

5. Rätta snarast vid upptäckt av andra fel av betydelse.

Däremot tror jag det går för långt att kräva att tidningarna söker sanningen. Det kan de inte alltid hinna med.

Men om detta leder till tidningsdöd då? Ska man inte ens då kunna vika från de angivna kraven?

Nej, jag tycker inte det. Det är orimligt att vi inte ska kunna lita på våra tidningar ens när det gäller grundprinciperna för god journalistik. Och i dag kan vi inte det när det gäller flera av de största tidningarna – som Aftonbladet, Expressen och Dagens Nyheter.

Men det är ett samhällsintresse att tidningarna överlever. Det bör de göra med god och effektiv journalistik, och med hjälp av ett genomarbetat och generöst presstöd.