Söndagsbetraktelse nr 251

Ska man dömas för mord om man har huggit ihjäl en person men inte riktigt förstod vad man gjorde? Man förstod att man högg och vem man angrep, men man var psykiskt mer eller mindre borta.

En av 2019 års mest uppmärksammade romaner i Sverige var W. av Steve Sem-Sandberg. Den handlar om en verklig person, Johann Woyzeck, som dödade den kvinna han älskade, Johanna Woost, och avrättades år 1824 för detta. Det hände i Leipzig i Tyskland. Redan år 1836 skrev den tyske författaren Georg Büchner den berömda teaterpjäsen ”Woyzeck”, som har spelats i hundratals uppsättningar världen över. Sem-Sandbergs bok innebär ett slags fullbordande av berättelsen. I ett fint samtal i Uppsala domkyrka den 4 mars berättade Steve Sem-Sandberg för samtalsledaren Kristin Windolf och publiken hur han såg på Woyzeck och dennes skuld.

För detta var den stora frågan i boken, liksom i rättegången mot Woyzeck. Kunde man döma honom för mord? Var han ”tillräknelig” eller inte när han högg ihjäl Johanna Woost med en sabel. Hon hade på senare tid avvisat honom bryskt och även synts med en annan man. Men Woyzeck älskade henne djupt, hade en skev verklighetsbild och smög omkring i hennes närhet. Sista gången gick det så här enligt Woyzecks egen berättelse i romanen (s. 388 f.):

”Men hon är redan på väg in i porten, och värjer sig med tvära, kastande rörelser mot hans försök att gripa om henne igen. Ute på gatan vänder sig folk om. Några blir stående att stirra. Som om hon anat en plötsligt påkommen svaghet från hans sida ger hon sig plötsligt på honom. Inte bara med nävarna, som han nu hjälplöst försöker fånga i sina, utan med armbågarna och huvudet, sparkar med fötterna mot hans smalben och med knäna in mot hans skrev. Och om han grep sabelfästet då var det för att han hade henne för nära inpå för att kunna värja sig, hennes ansikte också, hennes mun som utdunstade en förfärlig stank av sprit och fräna uppkastningar. Jag försäkrar er, herr Clarus [den utredare som W. berättar för, min anmärkning], det var bara för att hon inte skulle komma åt klingan, eller på sin höjd för att värja mig mot slagen, och jag kan försäkra er, det fanns också ett ögonblick när allt detta larm nästan upphörde, när hon vände sig in mot mig, lade båda händerna på mina skuldror och böjde huvudet mot mitt bröst, som om hon ville trycka mig intill sig, jag försäkrar er, herr Clarus, jag var övertygad om att hon ångrade sig då, och att när hon vände sig mot mig så var det av kärlek, det var innan allt det här hemska varma blodet kom upp ur hennes mun, kom upp över mitt bröst och mitt ansikte och över armen med vilken jag höll henne uppe;

jag försäkrar herr Clarus att jag aldrig ville

att det var det sista jag ville

att döda den jag älskade

över allt annat

älskade”

Steve Sem-Sandberg är kritisk mot Clarus´ och domstolens slutsats att W. var tillräknelig och därmed kunde dömas för mord, och avrättas. Enligt Sem-Sandberg är det uppenbart av utredningshandlingarna att W. var svårt psykiskt störd och inte tillräknelig. Men ”att inte döma honom skulle vara som att erkänna ett misslyckande”, sa författaren vid samtalet i domkyrkan.

Borde W. ha dömts eller inte? Hur skulle det ha gått om han hade ställts inför domstol i Sverige i dag?

En förutsättning för att man ska kunna dömas för mord är att man har handlat med uppsåt och att det ingick i uppsåtet att offret skulle dö. Så man måste ha varit medveten om sitt handlande, men det behöver inte ligga några särskilda överväganden bakom det. Det finns tre sorters uppsåt, för det första ”avsiktsuppsåt” (meningen var just att döda), för det andra ”insiktsuppsåt” (man eftersträvade egentligen inte att döda men förstod att det skulle gå så) och för det tredje ”likgiltighetsuppsåt” (man var medveten om risken att offret skulle dö och var likgiltig för den effekten).

Det som blir aktuellt när det gäller Woyzeck är likgiltighetsuppsåt. Och enligt ett ganska färskt avgörande i Högsta domstolen ska kravet på likgiltighet förstås så att gärningsmannen normalt ska dömas för uppsåtligt brott (mord eller dråp) om han tror att offret ska dö och ändå hugger. Men inte annars.

När man bedömer vad gärningsmannen kan ha trott beaktar man en eventuell psykisk störning. Om denna gör att man har anledning att tro honom när han säger t.ex. att han inte hade någon tanke på att offret skulle dö, då trodde han det nog inte heller.

Beträffande W. skulle en svensk domstol sannolikt komma fram till att det inte kunde slås fast att han i gärningsögonblicket trodde att Johanna skulle dö. Och han skulle därför inte dömas för mord utan – med modern svensk terminologi – för ”synnerligen grov misshandel och vållande till annans död”.

Däremot frågar vi oss inte i Sverige om gärningsmannen var ”tillräknelig” när han begick brottet, och det har vi inte gjort sedan 1965. Så man kan dömas för t.ex. mord även om man var svårt psykiskt sjuk eller störd vid gärningstillfället. Allt hänger på vilket uppsåt man faktiskt hade, psykiskt sjuk eller ej.

Men i Tyskland 1821 var den relevanta frågan om Woyzeck var tillräknelig. Och om boken beskriver verkligheten rimligt korrekt, då var han inte det. Då skulle han inte ha avrättats.

För två veckor sedan skrev jag om Joker. Woyzeck har mycket gemensamt med honom. Båda är utstötta oönskade vilsna enslingar. Båda begick svåra brott men är mycket lätta att sympatisera med. Så kan det vara när brottens bakgrund beskrivs som i den fantastiska filmen om Joker och den nästan lika fantastiska boken om W.

Som när konsten blir verkligare än verkligheten.

PS Den som vill grotta ner sig ordentligt i likgiltighetsuppsåtets mysterier kan läsa Högsta domstolens dom i målet Knivhugget mot mopedisten, se https://www.domstol.se/globalassets/filer/domstol/hogstadomstolen/avgoranden/2016/b-379-16.pdf.