Söndagsbetraktelse nr 254

Är det någon som tror att det var sovjetiska ubåtar som opererade i den svenska skärgården 1982? Glöm det i så fall, för det var ubåtar från väst. Det visar Ola Tunander i sin nya bok Det svenska ubåtskriget med mycket stor tydlighet.

Men då kommer motargumentet som ett brev på posten, det som har motat all diskussion i snart 40 år: Ubåten som gick på grund i Karlskrona skärgård 1981 då? Var inte den sovjetisk kanske? Varför ska vi då tro på ryssarna när det gäller övriga kränkningar?

Jo, det ska vi därför att den ansvarige amerikanske försvarsministern Caspar Weinberger erkände att västmakterna övade med sina ubåtar ofta och regelbundet i svenska vatten i början av 80-talet och gjorde det för att testa det svenska ubåtsförsvaret. Därför att den brittiske marinministern Keith Speed bekräftade det som Weinberger sa. Därför att en lång rad högt uppsatta militärer och säkerhetsansvariga i bl.a. USA, Storbritannien och Norge sa i praktiken samma sak.

Och det ska vi därför att ryssarna bad Sverige att sänka varje ubåt som gick in i svenska vatten. Därför att det helt saknas rapporter om sovjetisk aktivitet i Östersjön under den stora ubåtsjakten i oktober 1982, och därför att det inte finns något belägg alls för att ubåtarna i den svenska skärgården var ryska. Därför att verksamheten var kontraproduktiv från sovjetisk synpunkt, därför att ubåtarna agerade på ett sätt som var helt i strid med sovjetiska intressen och därför att Sovjetunionen inte tycks ha haft kapacitet att genomföra operationerna.

Och vi ska tro på ryssarna om ubåtarna därför att det gavs en lång rad märkliga order under ubåtsjakten som tydde på svenskt samarbete på hög nivå med dom som styrde ubåtsoperationerna och därför att det fanns flera indikationer på en övning i samarbete med ”inkräktaren”. Därför att amerikanska underrättelseorgan inte tog frågan om sovjetiska intrång i svenska vatten på allvar. Därför att ett antal fysiska bevis för vem som låg bakom intrången har försvunnit (föremål, fotografier och dokument) och därför att flera höga svenska marinofficerare gick mycket långt för att dölja dessa fysiska bevis.

Allt det här visar Tunander i sin bok. Och det finns anledning att fundera över vilka brott några svenska officerare begick. Jag ska återkomma till det vid ett senare tillfälle.

Det har gjorts tre svenska utredningar om ubåtskränkningarna. 1983 års Ubåtskommission påstod att ubåtarna kom från öst. 1995 års Ubåtskommission sa att faktaunderlaget inte höll för det påstående som den förra kommissionen hade gjort. Och 2001 års Ubåtsutredning slog fast att det inte kunde uteslutas att det var väst som hade svarat för kränkningarna. Redan 1984 kunde Anders Hasselbohm i sin bok Ubåtshotet visa att den första kommissionen saknade belägg för sin slutsats.

I många västländer – som t.ex. Danmark, Norge, Frankrike och Tyskland – har man länge sagt öppet att ubåtarna kom från väst. Det uppfattas inte som konstigt över huvud taget. Operationerna var ett led i ett ganska naturligt militärt och säkerhetspolitiskt agerande under det kalla kriget.

Så varför har vi så svårt att erkänna detta i Sverige?

Kanske för att det strider mot vår självbild? Kanske för att Carl Bildt ju sa att det var ryssarna? Kanske för att vi inte vill erkänna att vi blev så lurade som vi blev?