Söndagsbetraktelse nr 268

Vad är det som gör att man trivs så bra att samtala med vissa personer, betydligt sämre med andra? Det handlar naturligtvis om många olika saker, som t.ex. hur intresserad, intressant, kunnig, engagerad och trevlig personen är. Det för mig allra mest avtändande är om personen är påtagligt självcentrerad med upprepat skryt eller påtagliga försök att på olika sätt göra sig intressant.

Jag har rört vid den här frågan tidigare (se Söndagsbetraktelser nr 100 och 124). Att jag nu återvänder till den beror på, dels att den intresserar mig ovanligt mycket, dels att jag fick en ny insikt häromdagen. Jag talade om en svaghet som jag själv har, först med en person en kväll och sedan med en annan person en annan kväll. Svagheten att jag alltför lätt blir otålig och dessutom då ofta otrevlig.

Personen den första kvällen lyssnade intresserat och ställde ett par ganska bra frågor. Personen den andra kvällen lyssnade också intresserat, ställde också ett par ganska bra frågor och fortsatte sedan med att berätta att han hade ungefär samma svaghet och gav ett par exempel. Vi kunde jämföra erfarenheter på ett intressant sätt.

Efteråt tänkte jag en del på hur mycket bättre det andra samtalet hade blivit, och att det i stor utsträckning berodde på att den personen hade varit villig att prata om sin egen svaghet när jag hade gjort det.

Jag undrar om inte detta är en generellt giltig sanning. Att man ofta trivs bra i samtal med personer som är öppna med sina svagheter.