Söndagsbetraktelse nr 256 – en svensk makt- och fegiskultur del 2
När en diskussion handlar om åsikter eller förhållningssätt som vi djupt ogillar, då blir det komplicerat ibland. Vi vill ju stå på det godas sida mot rasister, antisemiter, terrorister, misshandlare, tafsare, näthatare, Donald Trump, Jair Bolsonaro och Viktor Orbán. Om Trump gör något bra lägger vi det åt sidan och koncentrerar oss på hans många dumheter. Om näthataren åtalas tar det emot att försvara hans lagfästa frihet att säga det som faktiskt inte är brottsligt.
Jag skrev om Sargon De Basso häromdagen och om den nyutkomna boken Till mitt försvar, som Peter Johansson har skrivit. Sargon De Basso är en advokat med åsikter mycket långt från t.ex. Sverigedemokraternas, och ännu längre från näthatande rasisters. Men han är en skicklig försvarsadvokat och menar, som de flesta goda advokater, att även de mest ogillade brottslingarna har rätt till ett bra försvar inför domstol. Så han har ställt upp för några åtalade rasister och gjort ett så gott arbete att han har blivit beundrad i fel kretsar.
En man vid namn Jim Olsson, docent i fysikalisk kemi i Göteborg, vände sig till Sargon De Basso för att få hjälp att driva ett mål mot Expressen. Tidningen hade i en artikelserie velat visa att näthatare minsann inte alltid är arbetslösa killar i någon bruksort. Akademikern Jim Olsson skrev invandrarfientliga och antiislamistiska texter och fick illustrera tidningens tes. I en artikel om Olsson kallade man honom för en ”våldsbejakande näthatare” som ”manade till inbördeskrig”. Problemet var bara att man i efterhand inte kunde hitta något våldsbejakande i hans texter, eller något som manade till inbördeskrig. Expressen erkände att man hade tagit fel och att det inte var Olsson som hade skrivit de texter man hade använt. Det blev en högst halvhjärtad dementi i tidningen, där Olsson framför allt beskylldes för det som han faktiskt hade skrivit.
Sargon De Basso tyckte det var alldeles klart att Olsson, som förvisso hade skrivit sådant som Sargon kände stark antipati mot, hade utsatts för anklagelser som i sak var helt felaktiga och att det rörde sig om förtal. Och han åtog sig uppdraget. Då visste han inte att läsarna till publikationer som Avpixlat och Fria Tider hade crowdfundat för att stötta Jim Olssons talan. Men när han fick veta det tyckte han inte att det var en omständighet som borde få honom att avstå från att försöka hjälpa Jim Olsson att få rätt.
När Expressen stämdes skrev chefredaktören Thomas Mattsson på sin blogg att Olsson företräddes av en advokatfirma som hade tagit parti för NMR, därmed antydande att Sargon De Basso sympatiserade med nazismen. Detta raderades dock ganska snart.
I tryckfrihetsmål är det en jury som avgör om det som har publicerats är brottsligt eller inte. Juryn motiverar inte sitt avgörande, och om det är friande kan det inte överklagas.
Expressen friades. Sargon De Basso beskriver det som en käftsmäll på hakspetsen. Och i boken säger han (s. 240): ”Sedan kommer stunden för avgörandet och det blir ett fullkomligt platt fall. Man får ingen förklaring. Man har inga domskäl och kan inte överklaga. --- Min tro på rättsväsendet fick sig en törn. --- I tryckfrihetsmålen fungerar det inte. Det är inte värdigt en rättsstat att en målsägande inte får domskäl och inte kan överklaga en dom.”
Jag håller med. I ena ringhörnan tidningen och den av alla med rätta hyllade tryckfriheten. I andra hörnan en person med starkt ogillade åsikter, kompis med Axpixlat och Fria Tider. Det är lätt att en jury som inte behöver motivera sitt utslag ställer sig på den goda sidan.
Att en tidning går långt över gränsen i sina beskyllningar mot en person med starkt ogillade åsikter, att chefredaktören antyder att personens advokat är nazistsympatisör och att en jury kan frikänna i ett mål som detta utan motivering och utan överklagandemöjlighet, det är enligt min mening exempel på en svensk makt- och fegiskultur. Det sista är långt ifrån det bästa exemplet på feghet inför befogade lagändringar som skulle träffa tidningar, radio och tv. Men de etablerade medierna har en sådan maktställning att berörda politiker helst tar till det bekväma slagord som medierna själva ständigt använder: Inskränk inte yttrandefriheten!
Vem ger sig på en tidning som gör sig skyldig till övertramp mot djupt ogillade personer? Och vilken politiker talar för att ändra lagen – även om det skulle ha stor betydelse för rättssäkerheten – i ett sammanhang som detta?
Tryck- och yttrandefriheten ska vi inte inskränka. Nazister och näthatare ska vi bekämpa. Svårare är det väl inte?
Jo, jag vet. Nazister och näthatare är också fegisar, och värre än så. (Jfr Söndagsbetraktelse 163, http://goranlambertz.se/sondagsbetraktelse-nr-163/.) Men det har faktiskt inte med saken att göra.