Söndagsbetraktelse nr 257

I dag den 26 april fyller Sture Bergwall (f.d. Thomas Quick) 70 år. Jag funderade över om jag skulle bjuda hem honom till mig med anledning av födelsedagen. För samtal om några frågor av gemensamt intresse.

Men det blir nog inte av. De flesta som jag rådfrågade avrådde, ett par ganska bestämt. Annars hade jag tänkt att jag skulle fråga Bergwall om några av de där sakerna som inte berördes under resningsprocessen eller av Bergwallkommissionen. Som hur han bar sig åt för att peka ut de platser där hunden senare skulle komma att markera. Och hur han lyckades med det ca tio gånger dessutom. Som hur han kunde känna till den där inristningen i björken, det där ärret på kroppen, sågarna i skogarna och det utsmetade blodet på insidan av undertröjan.

Men framför allt hade jag tänkt fråga honom om det inte ändå nu, när han har passerat 70, skulle vara bäst att sluta ljuga. Kanske inte så mycket för sin egen skull som för andras – som han har gjort så illa. För att göra något lite gott för alla de mammor och pappor som efter många år lever med inte bara en oerhörd sorg utan en gnagande osäkerhet om vad som hände.

Genom oförstånd och okunskap orsakade svenska medier och åklagare en enorm skada åren 2008 – 2013. Sture Bergwall skulle kunna läka den skadan lite grand genom att nu välja sanningen. Det skulle nog också kännas bäst för honom själv.

Om han gjorde det, då skulle jag välja att gratulera honom på 70-årsdagen.