Kamratskap, Pontus Järborg, Söndagsbetraktelser, Teklubben, Tolkskolan, Vänskap

Söndagsbetraktelse nr 258

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 3 maj 2020

Pontus Järborg var en av mina allra bästa vänner. Nu är han borta, fredagen den 1 maj blev hans sista dag i livet.

 

Pontus och jag blev vänner för 49 år sedan när vi gjorde lumpen tillsammans på Tolkskolan i Uppsala. Vi fann varann direkt och tillbringade oräkneliga timmar med prat i soffan i korridoren utanför logementet när vi egentligen borde ha sovit eller pluggat ryska. Det var prat om bl.a. politik, principer, ordning, vänskap och film – gemensamma favoritämnen. Ibland om känslan av att inte hålla måttet, den var lätt att få på Tolkskolan. Jag följde med honom i hans älskade Volvo Duett 1958 (kallad Guson) till hans högt skattade lite stränga farmor (kallad Gorran) i Göteborg. Vi bodde hos henne, och Pontus lärde mig tricks som man måste kunna när man körde taxi där. För det hade han gjort i fem år, och han kunde stan som sin egen ficka.

 

Varje kväll kl. 21 avbröts ryskastudierna på Tolkskolan av ”teklubb”. Det serverades te med falurutknäcke, smörgåsrån, sylt och dålig ost. Osten tog vi med från frukosten, resten köpte vi på Luthagens Livs. Dessa kvällssessioner varade i drygt en halvtimme, sen pluggades det vidare. Efter muck var det Pontus som tog ansvaret för att hålla ihop kamratgruppen. Han blev på något sätt automatiskt ordförande i (den förlängda) Teklubben och kallade (genom att driva på mig som sekreterare) till möte en gång om året. Senast sågs vi i Uppsala för knappt ett år sedan. De flesta deltog (18 tolkkamrater av 26), men Pontus måste i sista stund avstå, märkt som han var av sin sjukdom (cancer i levern).

 

Man kan känna sig lätt nostalgisk inför det nästan livslånga kamratskapet. Det blir ett mycket speciellt tomrum när man förlorar en sådan vän. Allt man har gjort tillsammans får ett alldeles särskilt värde. Pontus jobbade på UD under nästan hela sitt yrkesliv, på Europeiska kommissionen i några år. Vår familj gjorde några av våra bästa resor när vi besökte familjen Järborg i New York, Warszawa, Bryssel och Washington. Pontus träffade Anna 1972 och de fick Rasmus (vår gudson) 1976, Martin 1979 och Charlotta 1984. Pontus var en organisatör ut i fingerspetsarna och hade ordning på allt. Och ett brinnande intresse för särskilt brittisk och amerikansk politik. Han visste alltid mer än jag.

 

Det sista året skrev han ner sina hågkomster från barndom, ungdom och yrkeskarriär. Han hade ett fantastiskt minne för tidstypiska detaljer. Kolla gärna in https://pfjminnen.wordpress.com/index/. Den som läser kan se att Pontus behöll sitt intresse för politik, principer, ordning, vänskap och film. Och det var saker som vi fortsatte prata om.

 

Känslan av att inte hålla måttet talade vi däremot allt mindre om. Så småningom insåg nog Pontus, även om han alltid var blygsam, att han faktiskt gjorde det. Höll måttet. Ja, han gjorde det bättre än kanske någon annan som jag har känt.