Söndagsbetraktelse nr 259
Charlotta von Zweigbergks bok ”Dippen och jag” ger en riktigt fin läsupplevelse. Dippen var Charlottas pappa, Jurgen von Zweigbergk, och boken handlar om deras relation och om pappans sista år. Efter att tidigare i livet ha känt sig lite förbisedd av sin far – föräldrarna skilde sig tidigt och Charlotta växte inte upp med pappan – kom hon väldigt nära honom på slutet. Av fem systrar blev det hon som tog hand om Dippen när han blev skröpligare av både Alzheimer och rent kroppslig sjukdom. Då blev det, kanske för första gången, ”Dippen och jag” på riktigt.
Pappan var speciell. Han var å ena sidan rolig, charmerande, sensibel och klarsynt, å andra sidan självcentrerad och överkänslig med en benägenhet att fly från ansvar och att såra. Charlotta hade enorma duster med honom tidigt i livet, samtidigt som hon älskade honom mycket. Boken är ömsint och känns alldeles ärlig.
Jag gillar boken kanske allra mest för att den sätter igång så många tankar. Man kan t.ex. inte låta bli att reflektera ordentligt kring föräldraskap. Själv har jag de senaste 40 åren hävdat att föräldrar framför allt ska ge sina barn kärlek och trygghet, och att resten är ganska oviktigt. Och det tycker jag fortfarande, om man med ”resten” menar uppfostran. Den kan barnen vara nästan helt utan. Men tänker man efter finns det förstås mycket förutom kärlek och trygghet som föräldrarna bör ge för att hjälpa barnen till både mognad och lycka. Som humor, lekfullhet, goda exempel och intellektuell stimulans. Som förmågan att skilja på stort och smått, och att inte ta saker på alltför blodigt allvar.
Alzheimer är en sorglig sjukdom som gör att personen allteftersom försvinner bort från de sina och från livet. I boken frågar författaren inför sin pappas obönhörliga väg utför: Vad är värst, att förlora någon stegvis eller att göra det abrupt? Den frågan har jag också funderat över efter erfarenheter av båda slagen. Och mitt svar är, att det absolut är bättre att förlora någon stegvis. Men om jag ska välja min egen död, då väljer jag utan tvekan det abrupta eller det självvalda slutet framför sjukdom som gradvis förstör hjärnan. Om det ”bara” handlar om fysisk sjukdom, då är det svårare att välja.
Det finns en sak i boken som har med det egna valet att göra och som gör mig upprörd. Dippen hade gjort klart för Charlotta att han ville jordbegravas och inte kremeras. Och hon hade lovat se till att det skulle det bli så. Men när de anhöriga sedan skulle besluta om begravningen blev hon överröstad med argument som handlade om att kremering är bättre. Som om man inte skulle vara skyldig att respektera den dödes uttryckliga vilja om en sådan sak!
Hoppas alla andra förstår sitt ansvar bättre än så.