Söndagsbetraktelse nr 260
Claes Borgström är borta. Han var en av mina bästa och käraste vänner. Covid-19 tog hans liv på fredagen.
Claes blev Sveriges första manliga Jämställdhetsombudsman år 2000. Han var en av de få riktigt genuina manliga förkämparna i vårt land för jämställdhet och kvinnors rättigheter. En fantastiskt skicklig försvarsadvokat som bl.a. hade viktig del i att Sverige fick en rimlig straffpraxis i narkotikamål. En advokat för barns rättigheter som på 1980-talet drev den s.k. Birkagårdsrättegången mot Stockholms kommun för trafikstörningar vid en barnstuga på Karlbergsvägen. Författare till flera böcker.
Han kommenterade rättegången mot Christer Pettersson om mordet på Olof Palme varje dag i Dagens Eko. Han startade RFFR (Riksförbundet För Familjers Rättigheter) tillsammans med andra socialt engagerade människor. Han gjorde en utredning om sexualbrott 2004. Och han seglade över Atlanten. Om detta dramatiska äventyr kan man höra i hans Sommar i P1 1991.
Om jag vill rekommendera Claes Sommarprogram (han hade förresten ett år 2000 också), vill jag verkligen inte göra det med mitt eget. Men jag nämner det ändå nu för att jag nämnde Claes då (2007) som en av mina förebilder. Jag talade om min egen benägenhet att vara feg, hans att inte vara det:
”Jag borde förresten ha försvarat Claes Borgström också när han protesterade mot prostitutionen i samband med VM i fotboll och föreslog att Sverige skulle dra sig ur för att markera vår syn på prostitution. Inte för att jag tyckte att vi skulle dra oss ur, men för att jag tycker att han gjorde en mycket bra sak som drog uppmärksamheten till ett viktigt problem på ett väldigt effektivt sätt. Och för att han utsatte sig för spott och spe för att få upp en viktig fråga till ordentlig debatt. Claes Borgström är förresten en av mina förebilder. Liksom KG Hammar. Och Laila Freivalds, som är den bästa chef som jag nånsin har haft.”
Då kände jag inte Claes även om jag hade träffat honom. Men ganska snart därefter blev vi vänner, och så småningom de allra bästa. Jag, Susanne, Claes och Märit träffades flera gånger på fyrmanhand. Vi trivdes ihop.
Men mest träffade jag Claes i Öjegruppen. Vi är den grupp om nio personer – ledsamt nog nu bara åtta – som försöker berätta hur det ligger till med domarna mot Thomas Quick. Claes var Quicks (Sture Bergwalls) försvarare i fyra av sex mordrättegångar. När Bergwall tog tillbaka sina erkännanden 2008 fick Claes stå ut med påhopp från dom som trodde (eller i varje fall påstod) att han inte hade gjort sitt jobb som försvarare. Man sa att han borde ha förstått att Quick var oskyldig fast han erkände. I själva verket förstod Claes mycket väl vad erkännandet och den övriga bevisningen innebar. Att Quick var skyldig.
Så småningom har nästan alla jurister förstått att Claes även i Quickärendet gjorde precis det han skulle. Men han kände att många advokater svek när bara ett fåtal av kollegerna gav honom stöd offentligt. I Öjegruppens diskussioner kunde han ändå försvara sveket. ”Man får förstå att det tar emot att göra rätt när det kostar på.”
Själv hade Claes Borgström ett ovanligt civilkurage. Och en sällsynt stark känsla för vad som är rätt.