Söndagsbetraktelse nr 262

I Svenska Dagbladet i fredags fanns en postum artikel av Claes Borgström. Claes avled den 15 maj och har hyllats som en fantastisk advokat och människa.

I sin artikel tog Claes bladet från munnen och sa som det var med domarna mot Thomas Quick. Han gjorde det trots att han var Quicks försvarare när det begav sig och därmed hade en lojalitetsplikt som innebar att han kanske egentligen inte fick skriva det han skrev. Han hade brottats med detta dilemma i tolv år, ända sedan Sture Bergwall (som Quick numera heter) hade tagit tillbaka sina erkännanden av de nitton mord som han sa sig ha begått. Av dessa gick åtta till åtal och han dömdes.

Claes visste hur det låg till med de återtagna erkännandena: Bergwall bluffade, därtill mer eller mindre anmodad av Hannes Råstam och med starkt stöd av röststarka personer som Leif GW Persson och Jan Guillou. Dessa lyckades lura nästan hela den svenska journalistkåren och – vad viktigare var – ett stort antal åklagare med RÅ Anders Perklev i spetsen. Genom att tidningar, radio och tv torgförde rättsskandalen, som det ju skulle ha varit om Quick verkligen blivit oskyldigt dömd, blev människor övertygade. Några enstaka personer sa emot, men deras röster drunknade i floden eller ströps genom våldsam kritik.

Det var enastående. Något liknande har knappast hänt i vårt land.

Svenska Dagbladet hade förhållit sig någorlunda återhållsam till Quickärendet. Därför var det naturligt för Claes Borgström att sända sin artikel dit. Kulturredaktören Elsa Westerstad förstod vilken betydelse artikeln hade och lade ner mycket arbete innan det blev klartecken för publicering. När coronan kom lät tidningen artikeln ligga på grund av sannolikheten att den skulle drunkna i allt annat viktigt. Men så gick Claes själv bort i covid-19 och tidningen bestämde sig i samråd med Märit Borgström för postum publicering. Artikeln fick åtföljas av kommentarer av Elsa Westerstad och av juridikkolumnisten Mårten Schultz.

I artikeln klargör Claes hur det låg till. Och han avslutar med orden: ”Bergwalls psykiska status i kombination med hans sätt att berätta och de unika omständigheter han beskrivit gör att det saknas anledning att betvivla hans ursprungliga berättelser om de mord han har erkänt.” I klartext: Bergwall begick morden, precis som han sa.

Men Mårten Schultz skriver i sina kommentarer, som innehåller bl.a. en hyllning till Claes Borgström: ”Det råder numera bred konsensus – bland jurister såväl som 'allmänheten' – om att de fällande domarna mot Quick var felaktiga i sak. Quick dömdes, helt enkelt, för mord han inte hade begått, enligt denna uppfattning (som jag själv delar).”

Vem tror ni har rätt, Claes Borgström eller Mårten Schultz?

PS 1 På tal om Mårten Schultz påstående om "bred konsensus" för jag sedan flera år två listor över personer som stödjer Öjegruppens uppfattning (att Quick dömdes korrekt och därför med all sannolikhet är skyldig = lista 1) resp. personer som är uttalade motståndare antingen till denna uppfattning eller till att de friande domarna öht ifrågasätts (lista 2). För närvarande finns det 840 personer (varav minst 86 jurister) på lista 1 och 344 personer på lista 2. På den senare listan finns numera nio jurister som mer eller mindre tydligt gett beskedet att de tror att Bergwall är oskyldig. Ingen annan jurist har, offentligt eller privat till mig, sagt sig tro detta.

PS 2 Jag började skriva söndagsbetraktelser i  dag för fem år sedan, den 31 maj 2015. För mig är det mycket givande. Jag får samla tankarna om någon sak som känns viktig eller intressant, skriver ner dem och får fin respons. Så jag fortsätter nog i fem år till.