Söndagsbetraktelse nr 263

I veckan råkade det vara Zoom-möten två dagar i rad för överlämnande av s.k. Vänböcker till ny- eller nästanpensionerade jurister. Först var det lagmannen Mikael Mellqvist vid Gotlands tingsrätt den 1 juni och sedan universitetslektorn Sverker Scheutz vid Juridicum i Uppsala den 2 juni. Båda har varit och är utomordentligt uppskattade.

Eftersom jag hade skrivit uppsatser i vänböckerna om två ämnen som jag känner starkt för (Ett självvalt slut på livet resp. Fattigdom och juridik), tar jag tillfället att låta denna veckas betraktelse innehålla  avslutningarna av de båda uppsatserna. Där sammanfattas det viktigaste. Den första handlar alltså om dödshjälp, och för den som vill läsa hela uppsatsen finns den här: Självvalt slut på livet 200601

10                  Avslutning

I dag är all form av dödshjälp där någon annan än patienten vidtar den avgörande åtgärden brottslig i Sverige som dråp. Straffet är normalt ett års fängelse. Dödshjälp är tillåten om patienten själv vidtar den avgörande åtgärden. Men det är i strid med läkaretiken att ge patienten medicin med det syftet att patienten ska kunna ta den för att avsluta sitt liv. Om en läkare gör på det sättet antas det leda till att han eller hon förlorar sin läkarlicens. Det sagda gäller oavsett hur allvarligt sjuk patienten är, hur lång tid patienten har kvar att leva och vilka smärtor han eller hon har.

Enligt min mening strider det mot principen om självbestämmande att inte tillåta eutanasi. Att hänvisa till att ”livet är heligt” o.d. är otidsenligt och nästan skymfande mot den som inget hellre vill än att dö. Det kan visserligen sägas att livet är i någon mening ”heligt”, men det bör inte hindra den som vill dö att göra det. Vi har kommit bort från att hävda att självmord är ”en synd”, och då bör det inte heller anses fel att be någon annan om hjälp när man inte själv kan ta sitt liv.

Men det finns vägande skäl emot en ordning där den anhörige eller läkaren får vidta den avgörande åtgärden för att patienten ska dö. Ett viktigt skäl är att den som ska ge hjälpen ställs inför en mycket svår och pressande situation som för många kan te sig mycket påfrestande. Ett annat skäl är att det för många framstår som helt oacceptabelt att en så radikal ordning skulle tillåtas. Det bör därför fordras att patienten själv vidtar den avgörande åtgärden för att ta sitt liv.

Men om man kräver att den avslutande åtgärden ska vidtas av patienten bör det å andra sidan vara tillåtet att hjälpa denne så att döendet kan bli så smärtfritt som möjligt. Läkare bör ha rätt att under vissa omständigheter ordinera medicin som ger en sådan hjälp.

Vad jag förespråkar är alltså den s.k. Oregonmodellen. Och liksom i USA bör det krävas att patienten har endast kort tid kvar att leva, men däremot inte att smärtorna är outhärdliga e.d. Det är svårt att mäta smärta, om inte annat så för att den psykiska smärtan kan vara mycket svår utan att detta kan konstateras på något säkert sätt.

Det är enligt min mening ett svek av den svenske lagstiftaren att inte åtminstone låta utreda ett system med dödshjälp. Mycket talar för att det finns en viss politisk beröringsskräck kring ämnet på grund av dess natur. Det antas nog knappast finnas några politiska vinster att göra på att öppna för en reform.

Men frågan är mycket viktig för många. Och en ordning där dödshjälp tillåts om det finns goda säkerhetsgarantier har sannolikt starkt stöd bland svenskarna. Då bör politikerna visa det mod som fordras.

Och den andra uppsatsen handlar alltså om Fattigdom och juridik, med ett förslag om att vi ska utreda ett system med s.k. basinkomst som skulle ersätta försörjningsstödet (socialhjälp). Jag skrev denna text efter att ha sett den omskakande pjäsen Fattigfällan på Uppsala stadsteater. Den bygger på en bok med samma namn av Charlotta von Zweigbergk. Hela uppsatsen finns här: Fattigdom och juridik 200602

8                    Avslutning

Syftet med den här uppsatsen är att peka på några problem som finns med dagens system för skydd åt personer som är fattiga. Systemet är förenat med så omfattande kontroller att det uppfattas som fientligt och orimligt. Det förstärker den skam och hopplöshetskänsla som fattiga människor ofta upplever. Frågan är om det måste vara så. Skulle man inte kunna lita betydligt mer på de personer som berörs och avstå från en del kontroller? Det medför risker för utnyttjande och fusk. Men de allra flesta fuskar inte, och i dag är situationen oerhört påfrestande för dem.

Skulle man kunna införa ett system med basinkomst, där den fattige får ett grundbelopp varje månad utan krav på motprestation och i princip utan kontroller? Då skulle personer med mycket dålig ekonomi få en säker inkomst och kanske kunna känna en frihet och värdighet som ofta är svår att uppleva för den som uppbär försörjningsstöd och är föremål för omfattande granskning. Ett system med basinkomst skulle kanske också kunna tillgodose de krav som många anser att teknikutvecklingen ställer på en framtid där många jobb kommer att försvinna och ersättas av tekniska lösningar.

I uppsatsen har jag skissat på ett möjligt sådant system. Det innehåller åtskilliga nackdelar jämfört med i dag, men också flera fördelar. Min bedömning är att det är fullt möjligt att fördelarna överväger nackdelarna. Jag anser därför att vi bör utreda frågan om en ordning med basinkomst bör införas. Många länder har gjort det tidigare, men ingenstans tycks det finnas ett permanent välfungerande system. Kan vi i Sverige kanske skapa ett sådant system, som gör det enklare för fattiga människor att leva och som minimerar nackdelarna?

Min slutsats är alltså att en ordning med basinkomst bör utredas. Liksom i bl.a. Finland bör ordningen prövas och utvärderas innan den eventuellt införs som en integrerad del av vårt välfärdssystem.