Söndagsbetraktelse nr 265

Två begravningar på tre veckor. Oerhört fina begravningar i Klövedals kyrka på Tjörn och i Heliga korsets kapell på Skogskyrkogården i Stockholm. Två av mina allra bästa vänner, Pontus och Claes.

Man har inte så många riktigt nära vänner, högst tio för min del. Och nu är två borta.

Hur är det egentligen med vänskap? När är den som bäst?

För mig är närheten, ömsesidigheten, gemenskapen, glädjen och kravlösheten viktigast. En riktig vän kan man fördriva tiden med, känna sig alldeles avspänd, reflektera, säga tokiga saker, skratta, pröva sina tankar, få tillbaka, vara tyst.

Utbytet, stimulansen, förkovran och lärandet har också betydelse. Men mindre.

Lojaliteten och trofastheten då? Jo, de är viktiga. Men man får inte kräva för mycket. En vän får inte svika men måste få tycka och känna helt efter eget huvud. En vän måste finnas där för en, men inte alltid.

Det finns en del man borde tänka på själv.