Söndagsbetraktelse nr 266
Metoo har fått män att förstå saker som många inte hade insett tidigare. Det är inte bara oönskad fysisk kontakt som pojkar och män ska avhålla sig från, utan också opassande beteende i allmänhet, klumpiga ordval m.m. Det är bra.
Men som bl.a. Lena Andersson har frågat: Var går då egentligen gränsen för vad pojkar och män får göra och säga? (Ursäkta att detta för enkelhetens skull blir en envägsbetraktelse.)
En ung kvinna berättade för mig att hon blev utbjuden häromdagen på en drink av en manlig vän. Han hade varit lite flörtig vid något tidigare tillfälle, men hon hade bestämt avfärdat allt sådant. För henne var de vänner och bara vänner.
Efter 3-4 drinkar med vänskapligt samtal och lite lite flörtande från hans sida skulle kvällen rundas av. Han föreslog att hon skulle följa med till en lokal där han behövde hämta något på vägen hem. Det gjorde hon. Och i lokalen försökte han krama henne milt och pussa henne på halsen. Hon sköt honom ifrån sig och sa att hon inte gillade hans beteende. Och ungefär så slutade kvällen. Senare skickade han ett sms, ”varför kan jag inte få krama dig?”. Hon svarade ”jag är inte intresserad av dig som annat än vän”.
Gjorde han fel?
Svaret kan förstås bero på en massa saker. Som detaljer i deras tidigare relation och hur det där försöket till puss såg ut. Men anta att vi inte får veta mer (som det för övrigt ofta är när vi ska döma i domstolarna). Vad svarar vi då? En del säger säkert att det var fel, killen får inte försöka pussas eller kyssas utan att tjejen är med på det. Andra säger att det var okej, ”för det måste finnas andra sätt än att prata”.
Men den intressantaste frågan är möjligen om detta är något att diskutera över huvud taget. De mer exakta gränserna för flörtar och närmanden är kanske något som vi kan lämna därhän och överlämna till den enskildes omdöme? Det är ju ändå så olika i skilda kulturer, samhällen och åldrar. Och det viktiga är kanske att gränserna mot det klart otillbörliga är någorlunda tydliga?
Samtidigt vet vi att inte minst kulturskillnaderna ställer till problem, t.ex. för många nyanlända unga män. I vår kultur är det självklart för de flesta att ett nej är ett nej även som svar på en blygsam invit. I vissa kulturer är det annorlunda.
Jag har två teser:
1. Många fler kvinnor än män tycker att mannen i exemplet gjorde fel.
2. Kulturskillnaderna i vårt samhälle, liksom den vaksamhet mot felaktigt beteende som följt med metoo, har ökat både behovet och beredskapen att prata om även närmanden som inte är klart otillbörliga.