Frustration, Irritation, Läkare, Öga, Smärta, Söndagsbetraktelser, Tålamod

Söndagsbetraktelse nr 271

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 2 augusti 2020

Alldeles i slutet av februari fick jag något i högra ögat. Det var irriterat och gjorde ont ibland. Jag tänkte först att jag nog hade smittats av den ögoninfektion som lilla Sally (1 år) hade mot slutet av vår resa till Brasilien. Men det kändes inte som en infektion, utan som om något hade kommit in i ögat.

 

Ordination efter kontakt 1 med vårdcentralen (läkarbesök): Salva mot infektion. Hjälpte inte.

 

Ordination efter kontakt 2 med vårdcentralen (tel. med läkare): Ögondroppar. Hjälpte inte.

 

Ordination efter kontakt 3 med vårdcentralen (läkarbesök): Ögondroppar. Hjälpte inte. (Denne läkare såg något i ögat och ville remittera mig till ögonkliniken på Akademiska sjukhuset, men där ville man att jag först skulle pröva droppar mot torra ögon.)

 

Efter kontakt 4 med vårdcentralen (tel. med sköterska som talade med läkare): Remiss till ögonkliniken.

 

Vid kontakt 5 med sjukvården = besök på ögonkliniken i fredags: Läkaren lyste i ögat och såg en liten vit plastbit på hornhinnan. Han plockade bort den efter bedövning och visst besvär. Tjoho!

 

Fem månader med en liten plastbit i ögat. Inte mycket att skriva en söndagsbetraktelse om. Men möjligen blir det lite intressant om jag säger att jag (som är ovanligt känslig för smärta och irritation) lärde mig lite tålamod av det här, möjligen därtill hjälpt av coronakrisen som ju gör att man förstår att ett irriterat öga inte är mycket att bråka om.

 

Så själva kvintessensen får bli att man – kanske särskilt om man är hjälpt av extraordinära omständigheter – kan öva upp sin förmåga att stå ut med smärta och irritation. (Förmågan att stå ut med frustration har jag övat upp sedan tidigare.)