Söndagsbetraktelse nr 277

En ovanligt viktig fråga i mänskligt umgänge är om man får berätta det som man har fått veta i förtroende av någon. Det enkla svaret är förstås nej. Någon säger ”jag vill egentligen inte åka till svärmor, men det får du inte berätta för någon”. Eller ”jag höll på att somna vid ratten i går, men du får inte berätta det”. Självklart berättar man inte. Det vore moraliskt fel, ett brott mot en grundregel för mänskligt umgänge.

Men så lätt är det inte alltid. Ibland är det oklart om man får berätta eller inte. Andra gånger kan man ha en moralisk skyldighet att berätta för åtminstone någon. Och för sin partner kanske man är van att berätta allt, och man utgår från att det går an.

De vanligaste och viktigaste fallen är när det är oklart om man får berätta eller inte. En vän X säger t.ex. att en gemensam vän Y har betett sig illa eller visat sig generande okunnig. Får man föra det vidare till Z? Får man ta upp det med Y själv – kanske skämtsamt, kanske kritiskt, kanske för att ge ett gott råd – och säga att X har berättat? Eller kanske säga att ”jag har hört att”?

En annan sorts situation är att en bekant kvinna A säger att hennes manlige chef B flörtar med henne på ett sätt som hon inte gillar, eller att B kan vara på väg att förlora sitt jobb på grund av osämja med sin chef. Får man föra sådant vidare till C? Får man nämna det för B?

Det avgörande måste rimligen vara vad man kan anta om hur den som har berättat ställer sig. Har X resp. A något emot att man för informationen vidare till Z eller Y (om det dåliga beteendet resp. okunnigheten) resp. C eller B (om flörtandet resp. jobbförlustrisken)? Är svaret ja ska man inte säga något, är det nej kan man prata fritt. I tveksamma fall bör man utgå från att svaret är ja och att man alltså inte ska föra informationen vidare. (Självfallet kan det vara så att X resp. A inte har något emot att man berättar för Z eller C men däremot för den som informationen rör, Y resp. B.)

Regeln för dessa fall skulle då vara:

Det som någon säger i förtroende ska du inte föra vidare. Om du är osäker på om du får föra det vidare eller inte, och till vem, ska du ta det säkra före det osäkra och inte berätta.

Men hur är det när man själv är Y eller B, alltså den som X resp. A har ”skvallrat” om? Häromdagen sa en god vän till mig att en person X hade sagt att jag hade gjort något som X tyckte var fel. Jag försvarade mig i samtalet med min gode vän och sa att ”det stämmer inte, jag gjorde inte så”. Och jag blev lite irriterad på X. Men efteråt kom jag att tänka på att min vän enligt den nyssnämnda regeln kanske inte borde ha berättat för mig vad X hade sagt. För det kanske inte X hade velat. Och då blev jag lite irriterad på min gode vän i stället.

Men hade jag verkligen anledning att bli irriterad på min gode vän? Han gav ju mig ett förtroende, kanske på bekostnad av X om han faktiskt inte borde ha berättat vad denne sa. Borde jag verkligen ”bevaka X intressen” i ett sådant fall?

Svaret är nog nej, jag hade inte anledning att bli irriterad. Men möjligen kunde min gode vän vara betjänt av ett gott råd angående förtroenden. Å andra sidan: Man ska i princip inte vara förnumstig och i onödan ge råd som människor inte har bett om (se betraktelserna nr 71 och 255).

Men kanske är jag lite försiktig med vad jag själv berättar för min gode vän framöver.