Misstänkt, Respekt, Respektera, Språk

Söndagsbetraktelse nr 278

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 20 september 2020

I dag är betraktelsen en språkspalt. Den som är ointresserad av svenska språket kan sluta läsa.

 

1. Vi är vana vid att ord kan betyda olika saker. Som man, brott, fluga, bord, visa, rätt, samhälle, tro, ordning, tappa, slipad, slapp, lös, spricka, inlägg, hopp, moral, kränkning och så vidare och så vidare.

 

Oftast innebär det inte något problem. För man vet vad som avses. Och skulle det bli något missförstånd så gör det i regel inget.

 

Men det finns en del ord som kan ställa till det. Ett sådant är ”respektera”, det har jag nyligen sett exempel på. Vad betyder det egentligen när man säger ”jag tycker du bör respektera hennes val”? Betyder det att man bör visa respekt (aktning) för henne som person och därmed för hennes val, eller betyder det att man bör ta hänsyn och acceptera det val hon gjort utan att kritisera henne för det?

 

Ordet respektera kan uppenbarligen ha båda dessa – ganska näraliggande men artskilda – betydelser. Att detta kan skapa olyckliga missförstånd beror på att den första betydelsen har något negativt i sig – ska man behöva visa respekt nu också! – medan den andra är neutral. Fordrar respekt gör man ofta i ett hierarkiskt eller rentav diktatoriskt sammanhang, medan accepterandet / hänsynstagandet hör ett vänligt samhälle till.

 

Ett gott råd kanske kan vara, för den som vill använda ordet i den milda betydelsen, att i stället säga ”acceptera” eller ibland ”ta hänsyn till” och, för den som hör ordet, att tolka det snällt.

 

 

2. Ett annat lite jobbigt ord är ”misstänkt”. Det betyder ”som misstänks” eller ”som väcker misstankar”. Säger man att någon är misstänkt för ett brott avser man ”som misstänks”.

 

Men här blir det ibland problem. För när det gäller brottsmisstankar används ordet ”misstänkt” även i situationer där det står helt klart att det var personen i fråga som ”gjorde det” och där frågan bara är om det var brottsligt eller inte. Under coronavåren blev t.ex. den ansvarige för ett äldreboende ”misstänkt” för vållande till annans död genom att inte ha agerat tillräckligt aktsamt mot smittan. Det var helt klart vad hon hade gjort, och frågan var bara om det var så oaktsamt att det var brottsligt. I ett annat exempel blev en bilförare ”misstänkt” för vårdslöshet i trafik när det var helt klart hur han hade kört (= lite oaktsamt) och frågan bara var om oaktsamheten var brottslig.

 

Det här stör kanske inte några andra än oss jurister. Men åtminstone de som är noga med orden undviker att säga ”misstänkt” om den vars agerande är klarlagt.

 

Men hur ska man då säga? Hur ska man benämna den som DEFINITIVT har gjort något som KANSKE är brottsligt?

 

Om man inte vill ägna sig åt ganska krångliga omskrivningar med ”ifrågasatt” e.d. finns det nog (tyvärr) inget bättre än just – ”misstänkt”.

 

Ibland räcker språket inte till. Det får man respektera.