Quickärendet, Skademinimering, Söndagsbetraktelser, Villfarelsen

Söndagsbetraktelse nr 28

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 6 december 2015

Här följer en kort lägesrapport med tillhörande betraktelse om Quickärendet ett halvår efter Bergwallkommissionens betänkande.

 

I det tysta har många visat sig förstå att det blev fel med frikännandena. Helt enkelt därför att bevisningen mot Thomas Quick var mycket övertygande, och att detta numera är lätt att ta reda på. Den som är någorlunda insatt, kunnig och hederlig ser att sannolikheten för att Sture Bergwall nu talar osant om åtminstone ett av morden är långt över 99 %.

 

Inget konstigt med det. Att många misstog sig var rätt naturligt mot bakgrund av resningarna och den massiva medieuppbackningen. Men kan man inte ändå undra över att saken inte nu klaras ut en gång för alla? Att det inte sägs öppet att Sverige drabbades av en villfarelse?

 

Nej, inte heller detta är konstigt. För var hamnar vi om felet erkänns mer eller mindre officiellt? Jo, då får landet åtminstone tre stora svårigheter att ta hand om.

 

För det första ska vi hantera det faktum att Sture Bergwall kommer att mer eller mindre officiellt ses som felaktigt frikänd. – Det blir mycket svårt.

 

För det andra ska vi hantera den omständigheten att en svensk statlig utredning har riktat allvarlig kritik mot ett flertal tjänstemän utifrån oriktiga förutsättningar, i vissa fall påstått att de gjort sig skyldiga till ohederligt agerande i tjänsten. Vad gör man av sådan felaktig och kränkande kritik? Har personerna t.ex. rätt till skadestånd av staten? Vem ska be dem om ursäkt? – Nej, det går inte.

 

Och för det tredje blir det mer eller mindre officiellt fastställt att väldigt många personer i framför allt medierna under flera år har uttalat sig på ett sätt som lär bli svårt för många av dem att hantera när det visar sig att det var fel. – Det är viktigt att de slipper detta.

 

Så det är nödvändigt att det inte slås fast öppet att rättsskandalen var en villfarelse.

 

Vad som dock är möjligt för alla är att avstå från fortsatta pinsamheter. Den som än i dag säger saker som ”då skulle han alltså ha åkt land och rike runt och dödat utan att lämna några spår efter sig”, eller ”domstolarna fick ju inte veta att han från början inte kände till något alls om morden”, den kan inte försvara sig med att det är svårt att ta reda på hur det faktiskt låg till.