Söndagsbetraktelse nr 283
På fredagen kom JO med ett mycket välkommet beslut. Stockholmspolisen fick skarp kritik för att flera gånger ha kört bort en rumänsk-romsk kvinna som tiggde på Kungsholmen. Poliserna hade skjutsat henne några kilometer utanför stan och lämnat henne där. JO sa att ingripandet saknade grund. Det hade Polisen så småningom också insett.
Frågan om tiggeri bör förbjudas är en annan sak, men besläktad förstås. Jag är starkt emot förbud, av två skäl. Det första är att jag tycker det är orimligt att förbjuda riktigt fattiga människor att be om ekonomisk hjälp. Mot detta väger motargumenten lätt.
Det andra skälet är juridiskt. Det är ännu inte klarlagt vad som gäller i Europa, men det mesta talar för att det är som i USA – att det betraktas som en mänsklig rättighet att be om hjälp så länge man gör det helt stilla (s.k. passivt tiggeri). Europadomstolen kommer antagligen att slå fast detta i ett pågående mål. Och i så fall är det förbjudet i Europa att förbjuda passivt tiggeri.
Men det som är lite pinsamt är att jag visserligen ”står på tiggarnas sida” men ändå ibland undviker dem. Det gäller särskilt de trevliga kontaktsökande personer som finns här och där, t.ex. utanför den lokala ICA-affär där jag brukar handla. En kvinna har suttit där utanför i ett par år nu, när butiken är öppen. Hon är borta i perioder men kommer tillbaka. Hon hälsar alltid vänligt och glatt. Då och då förklarar hon artigt att hon skulle behöva en extra slant för barnen, boendet i Sverige eller nästa hemresa till Rumänien. Jag har någon gång gett henne lite mer, och hon var mycket tacksam, men i regel ger jag henne bara 10 eller 20 kr.
Och jag undviker henne alltså. De gånger jag tar bilen för att handla leder mitt undvikande ibland till att jag åker förbi min vanliga butik och kör en kilometer extra, till Gottsunda centrum. Där finns det tre bra matbutiker, varav en dessutom är både billig och trevlig. Men skam till sägandes är det kvinnan med pappmuggen som är den främsta anledningen till att jag ibland åker förbi min närbutik när jag har bilen. (Oftast cyklar jag eller går.) Av någon anledning drar jag mig för det där mötet med henne, för hennes igenkännande leende, glada hälsning och kanske vänliga önskan om lite extra pengar.
Jag skäms för mitt undvikande beteende. För nog borde jag kunna möta henne med några vänliga ord och en liten slant. Och om hon ber om lite extra borde jag kunna anstränga mig det lilla som behövs för att förklara att jag bara ger henne den vanliga slanten. Och någon gång kanske ge henne lite mer. Men nej, min instinkt är att köra förbi.
När jag har rannsakat mig själv har jag kommit fram till att det förmodligen handlar om i princip samma sak som när jag har svårt att komma igång med en krävande uppgift och tar en kopp kaffe i stället. Eller ser en film på tv hellre än att läsa 50 sidor i en bok som ligger och väntar. Eller avstår från morgongymnastiken. Bekvämlighet alltså, eller lättja.
Jag skäms alltid lite inför mig själv när jag är för bekväm. Men jag skäms mycket mer för att jag undviker den tiggande kvinnan än för vanlig bekvämlighet. Förmodligen för att jag skäms även inför henne. Och inför min lokala ICA-handlare.
Och så känns det ju en smula inkonsekvent. För jag står ju på tiggarnas sida. Eller? Är jag bara en simpel ögontjänare?