Söndagsbetraktelse nr 288
Natten till i går sträcktittade jag på de sex avsnitten i den danska serien Utredningen. Som de flesta nog vet handlar den om utredningen av mordet på den svenska journalisten Kim Wall på en ubåt i vattnen mellan Köpenhamn och Malmö sommaren 2017. Den sändes i SVT nu i höst men jag såg den inte då.
Och jag hade nog inte sett den över huvud taget om det inte hade varit för att en person tyckte jag borde se den och kommentera den i en söndagsbetraktelse (hej Hanna, tack för tipset!).
Serien är dramatiserad och alltså inte någon dokumentär. I de viktigaste delarna tycks den dock ligga mycket nära verkligheten, även om den säkert inte gör det när det gäller beskrivningen av bevisläget. Den nämner inte mördaren (Peter Madsen) vid namn över huvud taget utan koncentrerar sig på polisutredningen och Kim Walls föräldrar.
Innan jag går in på det verkligt intressanta kanske jag ska förklara lite vad jag menar med det där om ”beskrivningen av bevisläget”. Den beskrivningen är inte realistisk när filmen låter förstå att utredarna absolut måste hitta ytterligare något bevis för att Madsen ska kunna dömas för mord, att det är tveksamt om den bevisning som finns ens räcker för åtal. Detta säger man trots att det var klarlagt att
– Madsen hade styckat Kim Walls kropp och sänkt kroppsdelarna till havsbotten med tyngder,
– han hade stuckit henne med ett vasst föremål 17 gånger utan att något stick var dödande,
– han ändrade sin berättelse flera gånger allteftersom utredningen avslöjade att han ljugit (först hade han satt henne i land levande, sedan hade hon dött av att ubåtens lucka föll hårt på hennes huvud och sist – när huvudet hittades och visade sig vara oskadat – av förgiftning eller kvävning),
– han hade tagit med sig en såg, järnrör och en kniv ut på ubåtsfärden,
– han sänkte ubåten när han gick i land med effekten att den vattenfylldes,
– ett par trosor och ett par strumpbyxor fanns undangömda på ubåten,
– en rättspsykiatrisk undersökning kom fram till att Madsen var livsfarlig,
– självmord kunde uteslutas vid obduktionen,
– hans dator innehöll nyligen gjorda sökningar på bl.a. orden beheaded, agony och girl,
– hans dator innehöll en sen sökning på en film där en kvinna halshuggs och
– hans dator innehöll sju texter om s.k. spetsning av kvinnor.
Det är knappast någon tvekan om att denna bevisning hade räckt inte bara för åtal utan också för fällande dom. Men det blev naturligtvis extra spännande av att den kvinnliga utredaren gick igenom materialet en sista natt och lyckades hitta ytterligare ett viktigt bevis som i serien framställs som helt avgörande. (Madsen hade ljugit om tidpunkten då Kim Wall hade åsamkats stickskadorna.)
Men det verkligt intressanta i serien är det som den faktiskt visar om polisutredningen. Det var ett envist, hängivet och väldigt skickligt polisarbete som ledde fram till att Kim Walls kroppsdelar och kläder hittades på havsbotten (utom torson som flöt i land). Och där hade man mycket god hjälp av svenska likhundar och en oceanograf som kunde berätta hur doftämnena från en död människokropp förs med havsströmmarna och hur strömmarna förändras med bl.a. salthalten i vattnet. Först letade man där hundarna markerade men hittade inget. Med oceanografens hjälp kunde man söka på botten flera hundra meter bort. Och där gjordes fynden av huvud, ben, armar och kläder.
I Danmark hade man inga liksökhundar, utan man fick låna från Sverige. Och man var förbluffad över resultatet. En hund har tydligen ungefär 200 miljoner s.k. luktreceptorer, medan en människa har ca 5 miljoner. Och hundarnas markeringar var mycket tydliga. Ingen tvekan där.
Peter Madsen dömdes den 25 april 2018 för mord till fängelse på livstid.