Söndagsbetraktelse nr 294

Den här veckan är det mycket som kliar i fingrarna för den som skriver söndagsbetraktelser (Donald Trump och hans mobb och svek, Dan Eliasson och hans resor och mobb, Gjerdrum och dess skred och mobb).

Och ändå finns det inget som kan konkurrera med det ämne som syns på bilden: den bok om våra föräldrar som jag och min syster Ewa-Lotta har skrivit till vår mamma Elsvigs 100-årsdag och nu äntligen får bläddra i. 36 500 kr kostade den att göra i 60 ex, men då ligger det mycket gratisarbete bakom av framför allt Lottas son Johan som tillsammans med sin kamrat Louise trollade fram något ganska fint av våra halvtöntiga texter, 100 familjefotografier och gamla brev, recept och papper.

Om jag räknar rätt är vi femton personer som har bidragit med kortare eller längre texter till boken, de flesta genom att vi har plockat delar av berättelser från en tidigare släktkrönika + lagt in några brev, det äldsta från 1907. Så numera döda mostrar, fastrar och andra har fått bidra utan att vara tillfrågade, vi hoppas på deras tysta godkännande.

Att jag skriver om vår bok beror väl mest på att jag är så glad för den, men också för att jag verkligen kan rekommendera alla i Lottas och min generation att skriva lite om den närmaste släkten. Det ger väldigt mycket på flera olika plan. Inte minst roligt är det att minnas hur det var i hembygden när man var barn. Till det kapitel som handlar om Kisa på 50-, 60- och 70-talen var det många gamla vänner som bidrog med stor entusiasm.

Jag lyckades förstås klanta mig så att två kapitel (nr 5 och 6) börjar med samma tre stycken. Det skedde när vi tyckte att de passade bättre i kap. 5 än i kap. 6 och jag kopierade i stället för att flytta. Men inte ens ett sådant fel grumlar glädjen särskilt mycket. Ingen kommer säkert ändå att upptäcka det.