Söndagsbetraktelse nr 295
Vad tar man hänsyn till när man sätter betyg på en bok? Jag hör redan protester. För inte sätter man väl betyg på böcker! Möjligen på filmer, men inte böcker. För det första är det nästan omöjligt, för hur jämför man t.ex. Dostojevskijs Brott och straff med Bibeln eller en lärobok i kemi? Och dessutom är det väl alltför förmätet att betygsätta böcker, nästan lite ovärdigt?
Nåja, de som känner mig vet att jag är en list-person, en avprickar-person, en ordnings-person, en struktur-person – och därmed också en betygs-person. Jag sätter betyg på städer som jag besöker och filmer som jag har sett. Mest för min egen skull, för att jag tycker det är lite kul helt enkelt. Men också för att det är mitt sätt att få lite bättre ordning. Ibland sätter jag därför betyg även på böcker (Brott och straff är t.ex. en tia liksom bl.a. Aprilhäxan och Blonde).
Vid betygsättningen av böcker tar jag hänsyn till bl.a. följande.
– Kategori. Vad ger sig boken ut för? Vilken genre tillhör den?
– Skildring, utförande. Hur lätt flyter texten, hur vacker är boken, hur känns den?
– Värde, intresse och sanning. Hur värdefull/intressant/sann är boken?
– Engagemang och kraft. Hur fängslande/spännande/medryckande är boken?
– Komposition. Hur snyggt/intelligent/märkvärdigt sammansatt är boken?
– Betydelse. Hur viktig är boken från ett större perspektiv?
– Insikts- och kunskapsförmedling. Hur mycket lär man sig av boken?
Det säger sig själv att kriterierna fungerar olika för olika slags böcker. Och det är ju också så att man inte begriper alla böcker och kanske därför sätter alldeles tokiga betyg. Men oftast är det rimligt lätt att sätta ett betyg som blir rimligt rätt.
Det som nu fick mig att börja fundera i de här termerna var läsningen av boken Renegater av Klas Östergren, den första bok jag läst under 2021. Vi diskuterade den i en bokcirkel i veckan. Det är en 750 sidor tjock bok, tredje och sista delen i författarens Gentlemen-svit. Gentlemen kom 1980, Gangsters 2005 och Renegater 2020.
Det finns massor att säga om Renegater, bl.a. att den innehåller 167 tättskrivna sidor (ingen styckesbrytning över huvud taget på dessa sidor!) om krisen i Svenska Akademien 2017 och 2018 och därutöver några delvis hisnande och ofta vackra berättelser som går in i varandra på ett ganska komplicerat men väldigt snyggt sätt.
Men det som gjorde att jag började fundera i betygstermer var den känsla jag fick under de sista 100 sidorna. Jag kände att jag ville att boken skulle ta slut. Jag försökte komma underfund med varför det var så. Och jag tror det var för att boken, fast den var bra, sög energi. Jag blev lite nedslagen av den, lite trött och dyster. Absolut inte så att jag somnade under läsningen. För boken är spännande, i varje fall de sista 300 sidorna. Men som sagt: den sög energi snarare än att ge.
Det fick mig att undra vilken betydelse man ska tillmäta just detta, om boken ger eller suger energi. Och efter att ha funderat en stund kom jag fram till att det nog bör finnas med bland betygskriterierna. Det har ju definitivt betydelse för HUR MAN GILLAR boken medan man läser den. Och är inte det viktigast av allt?
Hur boken inverkar på ens energi, det passar inte riktigt in i något av de övriga kriterierna. Så från och med nu får det bli en egen bedömningsgrund vid min betygsättning.
Renegater får en 8. I delen om Svenska Akademien är den en 9. Och det hade nog blivit det samlade betyget också. Om den inte hade sugit energi.