Brott, Estonia, Gravfrid, Henrik Evertsson, Kollision, Linus Andersson, Social adekvats, Söndagsbetraktelser

Söndagsbetraktelse nr 297

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 31 januari 2021

I veckan skedde något mycket ovanligt, ett slags kollision som vi nog inte har sett förut. I varje fall inte manifesterad inom bara några dagar.

På måndagen hölls rättegången mot de svenskar som var med och dök vid Estonias vrak inför den uppmärksammade dokumentären om den tidigare okända skadan. De kränkte därmed den gravfrid som gäller vid vraket.

Tre dagar senare, på torsdagen, presenterade inrikesministern ett lagförslag om ändringar i gravfridslagen som ska möjliggöra myndighetsbeordrade dykningar vid Estonia. En händelse som kanske inte bara såg ut som en tanke? Lagförslaget är en direkt följd av det som Henrik Evertsson och Linus Andersson är åtalade för. Hade de inte dykt och filmat hade man aldrig fått den kunskap som gör att man anser sig behöva ändra lagen.

De båda åtalade försvarade sig tydligen i första hand med att de befann sig på ett tyskt fartyg och att den svenska gravfridslagen därför inte gällde. Den frågan är inte särskilt intressant. Betydligt intressantare är frågan om de ska dömas för det fall lagen faktiskt gällde, om de alltså bröt mot lagen genom att dyka vid vraket. Någon kan ju kanske tycka att man borde tacka personer som har skaffat fram så viktig kunskap att lagen behöver ändras, snarare än att åtala dem.

Men någon nödsituation var det ju inte fråga om. Kan dykningen då ända ha varit tillåten trots att den var förbjuden?

Ja kanske. Det kan nämligen bli aktuellt att tillämpa den oskrivna undantagsregel som Högsta domstolen slog fast i en dom 1985 och som sällan aktualiseras. Så här skrev HD:

”Det torde emellertid förhålla sig så att domstolarna har befogenhet att även utan uttryckligen angivet stöd i lag förklara ett annars straffbart handlande straffritt, när den uppkomna situationen är atypisk och knappast förutsedd av lagstiftaren samt starka motskäl kan åberopas mot en kriminalisering.”

HD framhöll i rättsfallet (”Manifestet”, NJA 1985 s. 893) att domstolarna måste utnyttja denna befogenhet med största försiktighet. Men kanske är detta en sådan situation? I så fall mycket ovanlig.

Men det var också något mycket ovanligt som skedde den här veckan.

PS Jag såg just att Ove Bring skrev något liknande i tisdags i en debattartikel i Svenska Dagbladet. Nåja, då är vi minst två, den ene snabbare än den andre.