Söndagsbetraktelse nr 299
Jag ska öppna en juristbyrå i samarbete med en organisation i Berlin (Institute for Cultural Diplomacy). Syftet är att driva ärenden som handlar om de allra viktigaste mänskliga rättigheterna, som yttrandefriheten i länder med ofrihet, skydd mot utomrättsliga frihetsberövanden, skydd mot tortyr och folkmord osv. Avsikten är förstås inte att tjäna pengar, och verksamheten blir troligen i liten skala.
Det första ärendet blir med viss sannolikhet ett skadeståndsmål mot staten Eritrea för Dawit Isaaks familjs räkning. Han har suttit fängslad utan rättegång i snart 20 år. Andra har engagerat sig på ett beundransvärt sätt under åren, kanske särskilt Reportrar utan gränser. Men Dawit Isaak är kvar i fängelse i Eritrea och regimen avvisar kontaktförsök med stor arrogans.
Det är långt ifrån givet att man kan nå framgång med en talan om skadestånd. Om vi gör som det nu är tänkt kommer vi att stämma staten Eritrea i svensk domstol. Förmodligen kommer då domstolen att säga att man inte kan ta upp ett sådant mål eftersom Eritrea har s.k. immunitet. Stater är i princip immuna mot att behöva svara i rättegångar i andra stater. Så vår talan blir säkert ”avvisad” som man säger. Men då kan vi ta det målet till Europadomstolen i Strasbourg och hävda att svenska staten har brutit mot familjens rätt att få saken prövad. Det finns en bestämmelse i Europakonventionen för mänskliga rättigheter (artikel 6) som säger att var och en är berättigad till en rättvis rättegång. Det betyder att man har rätt till en prövning i domstol.
Rätten till prövning i domstol kolliderar alltså med statens immunitet. En sådan kollision innebär att man måste väga bestämmelserna mot varandra. Och då kan det vara avgörande vilken rättskränkning som ligger bakom skadeståndsanspråket. I en sådan vägning ”vann” immuniteten i ett mål 2001, men med knapp majoritet: 9 domarröster mot 8. Då handlade det om tortyr. Nu har det gått 20 år och Dawit Isaaks fall är exceptionellt. Det kan finnas en möjlighet att domstolen nu gör en annan bedömning, så att intresset av immunitet för staten får vika för intresset att få ett mål om en central mänsklig rättighet prövat.
Detta är förstås en viktig principsak som kan få betydelse för många andra. Så målet blir viktigt om vi får det så långt.
Men: Om vi skulle vinna i den nu nämnda delen (alltså få rätt att få målet prövat vid svensk domstol), återstår halva resan. Då är frågan om en person som har fängslats av en stat utan rättegång och hållits fängslad i många år har rätt till skadestånd av den staten. Det är långt ifrån givet fast man kan tycka att det borde vara självklart.
Skulle vi faktiskt ändå komma dithän att Eritrea (efter flera år) döms att betala skadestånd till Dawit Isaaks familj (och kanske till honom också), då återstår förstås ändå en viktig sak: betalningen. Och där kommer vi att förlora. För Eritrea kommer aldrig att betala, och det finns inget sätt att tvinga dem att göra det.
Så är det då ändå inte meningslöst att driva en rättegång? Kanske, men möjligen inte. Det som är verkligt viktigt i Dawit Isaaks fall är självfallet inte pengar, utan att Dawit Isaak blir fri, och blir det så snart som möjligt. Kan en rättegång tjäna det syftet är väldigt mycket vunnet. Men kanske blir det bara värre?
För närvarande bedömer vi, jag och några till som har övervägt saken, att det är bättre att driva ett skadeståndsmål än att inte göra det. Först ska vi dock invänta Åklagarmyndighetens slutliga beslut i frågan om vissa företrädare för Eritrea kan åtalas och straffas här i Sverige för det som Eritrea har gjort mot Dawit Isaak.