Söndagsbetraktelse nr 3
Denna betraktelse skriver jag i Port Charlotte, Florida. Susanne och jag har inlett vår månadslånga USA-semester här, alldeles invid Mexikanska Golfen. Det kan nog tyckas lite nördigt att jag då ägnar även denna text åt Quickärendet. Och så småningom ska väl detta ämne tunnas ut i betraktelserna, kanske bortfalla helt. Men det går inte att komma ifrån ämnet när man med stigande förundran läser Bergwallkommissionens rapport.
I min förra söndagsbetraktelse tog jag upp bevisvärdet av hundsökningarna, och jag kom fram till att sannolikheten för att Thomas Quick talade sanning vid åtminstone ett av de tillfällen då han sa sig ha hanterat ett mordoffers döda kropp var långt över 99 procent. Här gör jag samma sak beträffande bevisvärdet av det kunskapstest som gjordes med Quick beträffande två av morden. Jag tänker inte fortsätta denna exercis med ytterligare bevisomständigheter, men det finns anledning att påvisa det mycket höga värdet redan för dessa båda bevis.
Om vi korrigerar för några möjliga felkällor och förenklar beräkningarna en del, kan vi se att sannolikheten för att Quick av en slump skulle få det resultat som han fick i kunskapstestet var långt under en på en miljard, alltså uppenbarligen försumbar. Det måste därför finnas någon annan förklaring.
I huvudsak tre andra möjliga förklaringar finns. Den första är att testet manipulerades, den andra att det innehöll viktiga metodfel som gör resultaten oanvändbara, och den tredje att Quick talade sanning. Undersöker man dessa alternativa förklaringar, kan man konstatera att sannolikheten för den tredje förklaringen – alltså att Quick talade sanning – kan uppskattas till åtminstone 98 %.
Det går då att beräkna den samlade sannolikheten utifrån dels kunskapstestet, dels hundsökningarna, för att Quick skulle ha ljugit om alla morden. Denna sannolikhet är, enbart bedömd utifrån dessa båda bevis, ungefär 0,00005 (hundsöken) x 0,02 (kunskapstestet) = 0,000001, eller ungefär en på en miljon. Övriga bevis tillkommer, liksom ursprungssannolikheten.
Sannolikheten för att han talade sanning beträffande åtminstone något av morden kan därmed uppskattas till i varje fall 99,999999. Utifrån denna siffra kan man fundera över om Bergwallkommissionens utgångspunkt, att Bergwall åtalades och dömdes felaktigt, var fruktbar.
När jag nu säger detta så tydligt – efter att i min bok ha talat lite tystare om det mycket höga bevisvärdet – är det naturligtvis stor risk att jag får mer kritik. Detta får jag i så fall leva med, för så är det i Quickärendet. När man diskuterar de två frågor som hela tiden finns vid sidan av varandra – 1. Vilken är sanningen? 2. Vad får man säga om sanningen? – är paradoxen ständigt närvarande. Ju mer övertygande man visar vilket svaret är på fråga 1, desto större fel riskerar man att anses begå enligt fråga 2. Detta är dock andras svar på fråga 2, inte mitt eget. Jag menar att det står klart att människor måste få veta sanningen (dvs, svaret på fråga 1). Den svenska rättshistorien bör inte belastas med en stor villfarelse. Och människor har rätt att få veta hur det var.
Mina beräkningar angående bevisvärdet av kunskapstestet finns samlade i en promemoria, som ligger som extramaterial till min bok på hemsidan www.goranlambertz.se. Jag välkomnar invändningar mot promemorian till adressen pm@goranlambertz.se och kommer att revidera den allteftersom behov uppkommer.
Jag kan nämna att jag har fått en del frågor som gäller promemorian om hundsökningarna, men inte några egentliga invändningar.
Jag kan också nämna att jag har börjat spara på namn på jurister som säger uttryckligen hur de svarar på frågan om de ser Quickärendet som en rättsskandal på grund av vad som hände när Thomas Quick åtalades och dömdes. Jag har 14 namn på jurister som svarar nej på frågan (inklusive mitt eget och Christer van der Kwasts), bara två jurister som svarar ja (en av dem Bergwalls advokat Thomas Olsson).
Ytterligare en sak slutligen angående Bergwallkommissionen, som alltså har granskat Quickärendet utifrån förutsättningen att åtalen och domarna var felaktiga trots att sannolikheten var åtminstone ungefär 99,999999 för att de var riktiga: Jag kan inte se att kommissionen över huvud taget har granskat resningsåklagarnas arbete. I så fall befäster det intrycket av ett utredningsarbete som inte bara fick göras med bakbundna händer utan som också genomfördes med förbundna (eller i varje fall bländade) ögon. [Senare tillägg: Jag ser vid den fortsatta läsningen av rapporten att resningsåklagarnas arbete bedöms på s. 629 f. Det finns anledning att återkomma till den värdering som kommissionen gör där. Intrycket av utredningsarbetet är detsamma som tidigare, med tillägg av en inte obetydlig förundran.]
Men Quickärendet är inte hela världen. Nu åker Susanne och jag vidare västerut i den amerikanska södern. I San Diego ska vi besöka Museum of Hoaxes. Måhända hamnar en eller annan svensk företeelse där om några år.