Söndagsbetraktelse nr 30
Varför är det fel att bli arg när andra tar ställning på ett sätt som man anser tokigt? Och varför är det fel även när ställningstagandet orsakar skada? Med dessa båda frågor återkommer jag till det som jag skrev om i min förra betraktelse.
Tokiga ställningstaganden kan handla om skuldfrågan i ett brottmål (exempelvis da Costa-mordet, Palmemordet, Kennedymordet och Quickärendet), men också förstås om en massa annat: Är det t.ex. rätt eller fel att införa ett legitimationskrav för inresor till Sverige? Bör vi ge pengar till tiggarna? Beror uppvärmningen av jorden på koldioxid? Var de s.k. apatiska flyktingbarnen en bluff?
Att det är fel att bli arg på den som tar ställning på ett sätt som man själv anser galet beror i grunden på fyra saker:
1. Var och en har rätt till sin uppfattning, och att uttrycka den.
Den som uttrycker en ståndpunkt har kommit fram till den på något sätt, det må vara ogenomtänkt eller inte. Kanske är det inte ens personens ärliga uppfattning utan något som hen säger av något annat skäl. Ståndpunkten kan vara mer eller mindre respektabel, och personen kan framföra den på ett mer eller mindre irriterande sätt. Men regeln måste vara att alla har rätt till sin uppfattning, och att uttrycka den. Det handlar om en grundläggande respekt för åsikts- och yttrandefrihet.
2. Debatter och samtal blir bättre.
Om ingen blir arg för att någon annan framför en tokig ståndpunkt, är det mycket lättare att koncentrera sig på sakfrågan. Debatter och samtal blir på så sätt mycket mer effektiva och konstruktiva än om de präglas av ilska och osämja, Visserligen kan det många gånger vara spännande med uppretade sammandrabbningar. Men det som är spännande är samtidigt mest förstörande. Positioner blir låsta, kompromissviljan försämras och det blir svårt att hitta lösningar – i varje fall balanserade och konstruktiva sådana. I de fall då det finns ett rätt och ett fel i diskussionen skyms inte sällan sanningen av hård retorik och upprörda meningsutbyten.
3. Själv mår man bäst om man kan låta bli att vara arg.
Man tänker klarare och kan koncentrera sig på det som är viktigt. I ilska säger man ofta förhastade och dumma saker som slår tillbaka mot en själv. Och det är alltid bäst om man förmår visa debattmotståndare och samtalspartner respekt.
4. Åhörare imponeras sällan av ilska.
Vill man vinna en diskussion inför åhörare gör man sig själv en otjänst om man blir arg. Den som är ilsken ses ofta som lite frånstötande, och förlorar lätt publikens sympatier. Många medierävar menar att det som man säger nästan helt saknar betydelse för chansen att vinna en diskussion i publikens ögon; det viktiga är i stället om man får människors förtroende genom sitt sätt att vara.
Det är naturligtvis inte det minsta konstigt att man blir arg ibland. Men allt och alla tjänar på att man försöker hålla huvudet kallt och ilskan borta.