Betyg, Böcker, Föräldraskap, Kärlek, Lydia Sandgren, Mognad, Prat, Samlade verk, Söndagsbetraktelser, Vishet

Söndagsbetraktelse nr 302

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 7 mars 2021

I den Zoom-bokcirkel där jag deltar har vi läst ytterligare en 700-sidig bok. Förra gången var det Renegater av Klas Östergren och nu var det Lydia Sandgrens Samlade verk, den senaste Augustprisvinnaren i romanklassen. Jag brukar fuska när jag läser så stora böcker och skumma en del partier, för annars blir man ju aldrig klar. Så läste jag Renegater. Men i Samlade verk läste jag så gott som varje ord och ägnade boken hela förra söndagen.

De flesta i cirkeln var kritiska eller småkritiska, medan jag i vanlig ordning var okritisk. Jag vet inte varför jag ofta är den som ger högst betyg. Det gäller för övrigt både böcker och filmer.

Lydia Sandgren är född 1987 och hon började skriva boken 2012, det år då det mesta i den utspelar sig. När man är 71 vill man inte riktigt tro att en 25–33-åring ska ha hunnit bli genomklok, men det tror jag faktiskt att Lydia är. Boken är i alla fall full av mognad och vishet. Det räcker visserligen inte för att göra en bok bra, men det hjälper (jfr betraktelse nr 295).

Här är några citat ur Samlade verk:

Om kärlek: ”Sanningen är att kärlek är en mycket komplicerad sak. Man behöver all hjälp man kan få.” (s. 234)

Om ett skäl till att barn inte sällan tröttnar på sina föräldrar: ”Den där hjälpsamheten stod henne upp i halsen.” (s. 438)

Om hur man får behandla personer som pratar för mycket: ”Jag ska gå en sväng och titta på tavlorna, sa hon, kanske lite väl abrupt eftersom Aron precis tagit sats för ett fortsatt anförande.” (s. 526)

Om att livet är ändligt: ”Framtidsfantasin räddar en undan det faktum att det är detta, det som pågår nu, som utgör ens liv på jorden.” (s. 650)

Om sådant man vet men inte förstår: ”Gustavs far hade gått bort några år tidigare och dödsrunan hade upplyst Martin om sådant som han egentligen visste, men som formats av hans tonåriga föreställningsvärld och sedan aldrig bearbetats av ett vuxet sinne.” (s. 672)

Den stora frågan i boken är om en mamma kan göra rätt i att lämna sina små barn och ge sig av, som Cecilia i boken gör. Men den frågan är för stor, den sparar jag till en annan gång. Lydia Sandgren besvarar den på det elegantaste sättet av alla.

Boken får en 9:a i betyg av mig.