Beviskrav, Falska anklagelser, Rättssäkerhet, Söndagsbetraktelser, Trovärdighet

Söndagsbetraktelse nr 307

av Göran Lambertz
Publicerad söndag 18 april 2021

Jag hade tänkt skriva att detta blir min tionde och sista betraktelse om häktningen och allt däromkring. Men jag beklagar, det blir inte så. Det är för många tankar som fortsätter poppa upp och som fordrar betraktelser.

Visserligen behöver jag ju inte skriva om allt som dyker upp i huvudet (och det gör jag förstås inte heller), men det är så befriande att ordna tankarna genom att strukturera och skriva. Och att få de mestadels kloka kommentarer som alltid kommer.

Så det blir nog några vändor till om
– häktningen,
– den bristande rättssäkerheten,
– målet mot staten (där JK ska svara senast på torsdag om det inte begärs anstånd),
– försöken att skapa medvetenhet kring falska angivelser och
– mediernas och radikalfeminismens ansvar för att hålla rågången mot rena tokigheter.

Min bok (oklart ännu om något förlag vill ge ut den …) har arbetsnamnet ”Sanningen räcker inte”. Och för mig är det i alla fall just nu detta som bekymrar mig mest. Hur ska man skapa ett rättssystem där det räcker för den anklagade att tala sanning? Där alltså rättssäkerheten är så stark att den som är oskyldigt anklagad inte blir fälld. Utan där beviskravet för fällande dom – ställt utom rimligt tvivel – skyddar alla som talar sanning.

Det borde väl egentligen vara självklart att det inte kan vara ställt utom rimligt tvivel att en person är skyldig om han eller hon faktiskt är oskyldig och därtill berättar hela sanningen. Så varför funkar det ändå inte så? För det gör det inte.

Mitt eget fall är en mycket god illustration. Kvinnan som anklagade mig (”Emma” i min bok) hade sannolikt fått mig fälld om hon inte hade gjort ett antal misstag som visade att hon ljög (undanhöll ljudfiler, raderade inspelningar från sin mobiltelefon, raderade meddelanden, missade att få bort det allra viktigaste meddelandet, ändrade sin berättelse på avgörande punkter, påstod ett par orimligheter osv.). Hade hon bara nöjt sig med
1. sin berättelse om hur samlaget gick till och
2. kompisen Louise vittnesmål om att Emma var ”redlös” och ”slocknade” några minuter före samlaget,
då hade jag sannolikt blivit fälld. Trots att jag talade sanning och de båda kvinnorna blåljög.

Jag har lärt mig nu efteråt av många advokater att det faktiskt fungerar så i en del sexualbrottmål. En målsägandeberättelse som ter sig trovärdig + antingen ett vittne som också ter sig trovärdigt eller dokumenterade skador = fällande dom. Därmed kan två personer komma överens om en lögnaktig berättelse för att på så sätt få någon fälld och fängslad i ett par år. Alternativt kan en anmälare som agerar på egen hand tillfoga sig passande skador.

Jag hör protesterna: ”Sådant förekommer inte! Det är i varje fall mycket ovanligt! Det är ett mycket större problem att det är så få anmälda våldtäkter som leder till fällande dom!” Men jag VET att det förekommer. Hur ovanligt det är, och vilket problem som är störst, det saknar all betydelse för det rättssäkerhetsproblem som vi faktiskt har. (Se rättelse av detta stycke sist i texten.)

hur sjutton ska vi bära oss åt för att se till att inte den som talar 100 % sanning ändå blir fälld och fängslad? Är det kanske omöjligt?

Svaret är nog tyvärr ja. Det är omöjligt. I varje fall om inte såväl polis och åklagare som domstolar börjar göra ett väldigt bra jobb i granskandet av målsägandens trovärdighet.

Kusligt? Javisst. Tur för mig personligen att Emma gjorde alla sina dumma misstag. Sådana gjorde hon även 2017 och 2018 när hon anklagade andra män. Men nästa gång har hon kanske lärt sig.

PS Betraktelsen nästa söndag ska i alla fall handla om hur det gick med min diskmaskin (jfr söndagsbetraktelse nr 301).

Rättelse av tredje stycket från slutet (PS oräknat). Eftersom rättssäkerhetsproblemet är större ju oftare fel förekommer, ska stycket i stället lyda (tack till min värderade sannolikhetslärare Arvid Sjölander!!): Men jag VET att det förekommer och redan detta är ett stort rättssäkerhetsproblem. HUR OFTA det händer vet jag inte, men av det som många advokater säger mig drar jag slutsatsen att det inte är ovanligt. Om sedan detta problem är större än att det är så få anmälningar som leder till fällande dom, det saknar betydelse för rättssäkerhetsproblemet som sådant.

Copyright © 2015-2021 Göran Lambertz