Söndagsbetraktelse nr 316
I torsdags var det förberedande förhandling i Stockholms tingsrätt i det mål där jag har stämt staten på skadestånd. Grunden för min talan är de fel som begicks under den brottsutredning där jag blev anhållen och häktad sedan ”Emma Prytz” (som jag kallar henne i min bok) hade angett mig falskt för våldtäkt.
Den som har sett (eller ser) den mycket intressanta serien Utpekad på SVT kan känna igen några frågor som handlar om vad åklagaren får och inte får undanhålla för domstolen. I mitt mål mot staten blir några sådana frågor dessa fem:
1. Emma säger att hon ”däckade” av berusning i tv-soffan på övervåningen under ett videosamtal med kompisen Louise och att hon sedan inte vet vad som hände förrän jag hade samlag med henne. Men i det första polisförhöret sa hon (som det var) att vi efter samtalet med Louise var i köket på nedervåningen och tog en drink (som hon för övrigt blandade) innan vi på nytt gick upp på övervåningen, och att hon då tuppade av innan hon vaknade av samlaget. Stunden i köket försvann från och med det andra förhöret, troligen för att Emma upptäckte att den inte gick så väl ihop med hennes och Louises gemensamma påstående att hon däckade under videosamtalet. Var det korrekt av åklagaren att inte berätta vid häktningsförhandlingen den 10 mars vad Emma sa vid det första förhöret och att hon sedan ändrade sig?
2. Emma säger alltså att hon somnade efter videosamtalet med Louise och att hon sedan inte vet vad som hände förrän jag hade samlag med henne. Men det har framkommit att det sändes sex meddelanden till och från hennes telefon under den stund då hon enligt egen uppgift var däckad. Dessa meddelanden hade raderats när polisen fick tillfälle att undersöka telefonen. Att det måste ha sänts meddelanden från och till telefonen under den angivna tiden kunde man lätt förstå redan den 2 mars (6 dagar innan jag anhölls) om man granskade hennes telefontrafik. Var det korrekt av åklagaren att inte berätta vid häktningsförhandlingen att det med stor sannolikhet saknades meddelanden i Emmas telefon från den kritiska tidpunkten, alltså då hon sa sig ha varit däckad?
3. Emma anmodades flera gånger av polisen att lämna in sin telefon för undersökning men gjorde inte det. När hon väl lämnade in telefonen den 18 februari hade hon låtit fabriksåterställa den dagen före, så att bl.a. alla ljudinspelningar var borta. Var det korrekt om åklagaren inte berättade vid häktningsförhandlingen att Emma hade gjort på detta sätt? (Jag tror inte att åklagaren berättade, JK håller just på att utreda hur det var.)
4. Emma spelade in samvaron med mig på julafton och juldagen utan min vetskap. Hon sa till polisen att hon gjorde det för att hon brukar få minnesluckor och vill veta vad som hänt. Att hon hade gjort inspelningar påminde hon sig efter en och en halv månad, och hon skickade då in sju filer (i viss kronologisk oordning) till polisen. Hon sa att hon inte visste om det fanns fler inspelningar. Var det korrekt av åklagaren att inte berätta vid häktningsförhandlingen att Emma hade gjort på detta sätt? (Jag tror inte att åklagaren berättade, JK håller just på att utreda hur det var.)
5. I det första polisförhöret med Emma sa hon att hon vaknade av att jag hade samlag med henne. Och hon sa att det skedde i en ställning som rimligen är fysiskt nästan omöjlig för åtminstone en 70-åring med mellangärdet ca 94 cm över golvet. Hon låg tvärsöver den ca 54 cm höga sängen med fötterna i golvet, jag stod på golvet och var inne i henne. Denna ställning nämnde hon bara i det första förhöret, i det andra var den borta. Var det korrekt av åklagaren att inte berätta vid häktningsförhandlingen att Emma nämnde en nästan omöjlig samlagsställning i det första förhöret men sedan inte pratade om den mer?
En viktig fråga i det här sammanhanget är hur objektiv åklagaren är skyldig att vara. Kan Annika Bokefors, som ”min” åklagare heter, freda sig med att hon inte behöver berätta om bevis till den misstänktes favör därför att det får ankomma på försvararen och den misstänkte själv att hitta sådana bevis?
För mig är svaret självklart. Jag och försvararen fick materialet dagen före förhandlingen, medan åklagaren var väl bekant med det sedan länge. Jag hade inför häktningsförhandlingen inte förstått betydelsen av t.ex. ovanstående fem punkter, säkert inte min advokat heller. Men i varje fall punkterna 1–4 kunde åklagaren mycket lätt observera under utredningen, om hon var rimligt noggrann. Sådana bevis som klart talar till den misstänktes favör kan inte åklagaren få undanhålla för tingsrätten. Det gäller i varje fall om försvaret inte har uppmärksammat dessa bevis. Domaren ska ju få ett korrekt underlag för sin bedömning av om den misstänkte ska häktas. Om viktiga bevis göms undan är underlaget felaktigt.
I serien Utpekad får man veta att åklagaren i fallet (Jana Duty) fick fängelse för att hon i andra fall hade undanhållit bevis. I USA finns det ett brott som heter ”prosecutorial misconduct”, alltså ”åklagares misskötsel”. Här är motsvarigheten tjänstefel. Enligt min uppfattning är det tydligt att det är tjänstefel av en åklagare att inte berätta vid en häktningsförhandling om bevis som med viss styrka talar för att målsäganden ljuger.
Till de nämnda bevispunkterna kommer åtskilliga andra (se min Söndagsbetraktelse nr 314).
Justitiekanslern menar att det inte kan riktas några invändningar mot åklagarens sätt att sköta sitt arbete eller mot förundersökningen i övrigt.
Det blir huvudförhandling i målet den 1 och 2 november, så domen lär komma kring månadsskiftet november/december. Tre månader dessförinnan, den 30 augusti, släpps min bok ”När sanningen inte räcker”.
Tänk så mycket av ens tillvaro som plötsligt kan domineras av något som en hänsynslös lögnerska och bedragerska har gjort. Och det visar sig att hon genom sina lögner och sin hänsynslöshet har orsakat en klart försämrad livskvalitet för flera personer före mig. För detta har hon mångas stöd.