Söndagsbetraktelse nr 319

Det är tre år sedan jag skrev om Sommar i P1, det var i Söndagsbetraktelse nr 166. I år har jag bestämt mig för att lyssna på, och betygsätta, alla 58 programmen. Och samtidigt har jag läst fler kritiska kommentarer än nånsin om "programidén som har överlevt sig själv". Framför allt är man kritisk, som jag har förstått det, till att sommarvärdarna är alltför självcentrerade eller privata, kanske båda. Någon skrev att detta är den sämsta uppsättningen sommarpratare hittills.

Jag håller inte med. Jag tycker programidén är suverän, och jag har gillat nästan alla fjorton program som jag har hört fram till nu. Ibland passar det att den som pratar är privat, just därför att det är den privata berättelsen som är intressant. Alltför självcentrerat är förstås inte bra, men jag tycker inte att det har varit något problem hittills i år. Alla, utom kanske en, har haft berättelser och idéer som har berört och känts väldigt genuina.

Men framför allt har några varit fantastiskt intressanta och lärorika. Som Mikael Dolstens program om framforskningen av Pfizers vaccin mot covid-19 och Peter Sjölunds om dna till hjälp vid släktforskning och vid lösningen av dubbelmordet i Linköping. Båda fascinerande och imponerande.

Liksom tidigare betygsätter jag programmen från 1 till 5, där 5 är högst och där betygskriterierna är:

1. Fängslande, medryckande, spännande, gripande
2. Väl berättat, väl framfört i övrigt
3. Intressant
4. Viktigt
5. Inte för självcentrerat
6. Sympatiskt i övrigt
7. Välkomponerat
8. Vackert, skönt
9. Lärorikt
10. Imponerande

Än så länge är det Niklas Strömstedt, Tareq Taylor och Michael Lindgren som leder på min lista, men flera andra är hack i häl.