Söndagsbetraktelse nr 320

Sexövergrepp mot barn och utbredd sexism och tystnadskultur kring övergrepp inom polisen å den ena sidan. Lögnaktiga våldtäktsanklagelser, tokigheter inom extremfeminismen och överkänslighet å den andra. Hur hänger dessa företeelser ihop och hur ska man egentligen förhålla sig?

I tisdags lyssnade jag på Mathilda Hoflings välgjorda och skakande Sommarprogram om de fruktansvärda övergrepp som hon utsattes för som 13-åring och framåt. Och på fredagen läste jag Lisa Bjurwalds och Kerstin Dejemyrs bok "Gärningsmannen är polis" om sexövergrepp och trakasserier inom den svenska polisen och chefernas ovilja att se och göra något.

Så otroligt upprörande! Jag kokar av ilska och engagemang.

Men så smyger den sig in. Den där vreden som numera dyker upp när jag hör extremfeministerna förfasa sig. Den kände jag inte alls förr, även om jag tyckte att de kunde vara lite dumma ibland. Men de slogs ju för en god sak. Nu har jag lärt mig att de även slåss för det dåliga, t.ex. genom att försvara de kvinnor som är beredda att rasera en mans tillvaro genom att anmäla honom falskt för våldtäkt.

Häromdagen skämtade jag med en kvinna som jag känner och som nyss hade fyllt 30 och sa att ”det är första gången du ser ut som 30”. Inte särskilt roligt men jag sa det på ett snällt sätt och det var rimligen ganska oförargligt. Hon tillrättavisade mig dock med stort allvar och sa att den feministiska synen är att en man aldrig får kommentera en kvinnas utseende.

Jamen snälla Göran, nu är det väl i alla fall du som är dum! Ljugandet och dumheterna har väl inget att göra med de hemska sexövergrepp som faktiskt sker!

Nej, så är det förstås. I varje fall i princip. Men jag har drabbats av den tråkiga cynism som kan följa av en dålig erfarenhet. Och nu har jag lärt mig vad statistiken visar. Att ungefär tio procent av de kvinnor som anmäler ett sexuellt övergrepp ljuger.

Så lite hänger företeelserna ihop ändå. Genom att de som ljuger och de som försvarar lögnerna förstör för dom som drabbas av övergreppen.