Söndagsbetraktelse nr 327

I måndags släpptes min bok "När sanningen inte räcker". Det har jag redan skrivit lite om, men jag vill säga några ord till.

Boken handlar om bakgrunden till att jag anhölls och häktades misstänkt för våldtäkt, om den rättsliga processen fram till det att jag släpptes den 23 mars och om några händelser efteråt. Jag skrev det mesta medan jag satt häktad och jag lämnade slutmanus till förlaget – Ekström & Garay – den 16 juni.

Det var svårt att skriva om en händelse som jag skäms rejält för. Jag kommer alltid att skämmas över att jag hade sex med "Emma" (som jag kallar henne), trots att hon ville.

Men det kändes ändå nödvändigt att skriva boken. För att det blev ett slags reningsbad att berätta som det var. För att ha något att göra medan jag var häktad. Men framför allt för att dokumentera det som hände och berätta hur fel polisen och åklagaren gjorde. Allt de slarvade med, allt de missade. Ibland kan jag nästan få för mig att de blundade medvetet för att slippa förstå att Emma ljög.

Så trots att boken var delvis plågsam att skriva är jag väldigt glad att jag gjorde det. Och jag är mycket tacksam mot Ekström & Garay – ett ungt och modigt förlag i Lund – som valde att ge ut den.

Jag fick 50 friex av boken. Två av dessa ex lottade jag ut bland de ca 350 personer som gav mig stöd på olika sätt (tack!!). Jag hade alla namn på en sida på skärmen, blundade och satte ner pekfingret två gånger. Det blev Catharina Necking och Eva Glimstedt Torslow som vann. Tack igen, och grattis!

En sak jag har lärt mig är att människor är väldigt olika i sitt dömande och sin nåd. De flesta, tror jag, är snälla och medkännande, dömer inte så hårt, förlåter. Andra är stenhårt fördömande. Jag tror att jag förstår något om skillnaden mellan dessa kategorier människor även i övrigt. Och jag vet hur jag själv vill vara.