Söndagsbetraktelse nr 328
För lite mer än ett år sedan skrev jag om vänskap (söndagsbetraktelse nr 265). Då hade jag på mycket kort tid varit på begravningar av två av mina allra bästa vänner, Pontus Järborg och Claes Borgström.
Då skrev jag att närhet, ömsesidighet, gemenskap, glädje och kravlöshet är viktigast när det gäller vänskap. En riktig vän kan man fördriva tiden med, känna sig alldeles avspänd, reflektera, säga tokiga saker, skratta, pröva sina tankar, få tillbaka, vara tyst. Även förkovran, stimulans och lärande har betydelse, men mindre. Lojalitet och trofasthet är också viktigt förstås, men man får inte kräva för mycket. En vän får inte svika men måste få tycka och känna helt efter eget huvud.
Nu har jag själv gjort något riktigt dumt. Jag hade sex med en 40 år yngre kvinna som jag skulle vara ett stöd åt, lät mig luras av henne och var otrogen mot min partner. Jag skäms rejält för det, och jag fick skämmas i offentligheten. Att vänskap prövas av sådant är inget att säga om.
Det är också ett antal vänner som på olika sätt har tagit avstånd från mig. Jag blev utsparkad från en bokcirkel och fick klart för mig att jag nog borde lämna en förening. Några har slutat hälsa eller svarat ovänligt när jag har skrivit. Några har inte hört av sig fast det hade varit naturligt.
Men det som är den riktigt starka och faktiskt alldeles underbara erfarenheten är att det är så många som är rara och stödjande. Gamla vänner och nya, nära och avlägsna. I veckan fick jag påpekat för mig att jag inte hade reagerat på ett väldigt fint meddelande på Facebook. Jag hade inte sett det. Och när jag nu gick tillbaka och letade fram det så upptäckte jag ytterligare en massa stödjande meddelanden som jag inte hade sett. Det var vid sidan om de många som jag faktiskt hade sett och tackat för. Jag har räknat till ungefär 400 personer som har hört av sig med stöd på olika sätt. Vänner som skriver fantastiskt fint. Det gör mig rörd och tacksam, lite arg på mig själv för att jag inte har tackat bättre än jag har gjort.
Samtidigt kan jag inte låta bli att fundera lite kring dom som är stenhårt fördömande (jfr slutet av min förra betraktelse, 327). Varför är domen så hård? Och varför är det så oerhört stor skillnad mellan vänner och vänner? Men man får som sagt inte kräva för mycket. En vän måste få tycka och känna helt efter eget huvud.
Då, för ett år sedan, avslutade jag min betraktelse om vänskap med att konstatera att det finns en del som man borde tänka på själv. Och det är nog faktiskt det allra viktigaste: att man lär sig att SJÄLV tänka och göra rätt mot sina vänner.
Och en sak tror jag att jag har lärt mig av detta: Det finns vänner som jag tycker dömer alltför hårt, men jag ska inte döma dom alltför hårt för det.
Sedan behöver man ju inte umgås med alla.