Söndagsbetraktelse nr 33
Över nyåret läste jag Stoner av John Williams, en 60-talsroman som har fått en märklig renässans på 2010-talet. Den såldes i 2 000 ex totalt när den kom ut i USA 1965, nu har den blivit en bästsäljare i stora delar av världen. Och den är absolut värd en betraktelse.
William Stoner (1891–1956) är en bondpojke från Missouri som börjar läsa lantbruksvetenskap på universitetet i närheten, men som blir fascinerad av litteratur och slår om till forskning. Han blir lärare på sitt universitet och lever där resten av sitt liv. Han gifter sig och får en dotter, är medellyckad som forskare och lärare, motarbetas under de sista 20 åren av sitt yrkesliv av chefen för institutionen efter att ha tagit ställning på ett riktigt sätt mot en av chefens doktorander, upplever en förälskelse i 40-årsåldern och dör i cancer strax efter sin pensionering. Hans äktenskap är misslyckat men varar livet ut. Dottern Grace är begåvad och känslig, och när hon är liten har Stoner en mycket fin relation med henne. Men modern Edith är svartsjuk och kontrollerande. Hon vill inte låta dottern flytta till en annan stad för att studera. Det får till följd att Grace ser till att bli gravid för att kunna lämna hemmet, flyttar från orten och så småningom utvecklar en alkoholism som gör att hon inte kan ta hand om sin son.
Ungefär så rakt och rätlinjigt berättas hela historien, från Stoners födelse till hans död. Vad är det då för märkvärdigt med denna roman? Jo, tre saker tycker jag. Två som bara handlar om att boken är intressant och bra, en som rör livet och dess mening.
För det första är det fascinerande att läsa en roman som berättas på detta direkta sätt, utan krusiduller eller synbart djup. Saker bara händer, men de händer hela tiden. Små som stora. Inga långa beskrivningar, inga reflektioner. Ett ganska alldagligt liv på 300 sidor helt enkelt.
För det andra är det en säregen upplevelse att få vara med om en persons hela liv på den korta tid som det tar att läsa boken, mindre än tio timmar. Man lär känna Stoner och vet i stort sett allt om honom. Man gillar honom, även om man själv inte alltid skulle ha gjort samma val. Han bryr sig inte om karriär, status eller pengar. Livet är litteraturen, studenterna, dottern och den stillsamma självklara integriteten.
Och för det tredje har boken något väsentligt att säga om livet och dess mening: Det avgörande är att man gör det rätta, inte bekräftelsen för det. Och om man inte är säker på vad man ska göra med sitt eget liv, så ska man i varje fall anstränga sig att inte förstöra någon annans.