Söndagsbetraktelse nr 331

I höst blir det drömresa till Tanzania med Zanzibar. Safari i Serengeti med ”The big five” (lejon, leopard, elefant, noshörning och afrikansk buffel), kanske Kilimanjaro och Victoriasjön. På Zanzibar vita stränder, kultur och mat.

Härligt! Men inte okomplicerat. För det är mycket att tänka på nuförtiden när man ska resa. Hur är det med pandemin till exempel? Andra sjukdomar och risker? Det politiska läget? Och kanske framför allt: Är det försvarligt att flyga så långt med den katastrofala klimatsituation som vi har på jorden?

Jag har bestämt mig för att jag får resa som en kompromiss mellan å ena sidan det onda i form av klimateffekterna och å andra sidan det goda, som turismens globala betydelse och de egna upplevelserna. Men man bör inte resa – i varje fall inte oreflekterat – till de länder där människors frihet är allra sämst. Och man bör betala sitt pris för klimatskadorna på ett eller annat sätt. Läser man på Naturskyddsföreningens hemsida är det svårt att bli klok på vad som är bäst, klimatkompensation eller annat stöd till klimatarbetet. Men på ett eller annat sätt bör man betala.

Hur står det då egentligen till i Julius Nyereres land, Tanzania, som blev fritt från den brittiska kolonialmakten 1963 och som vi ungradikaler ägnade så många studiecirklar under andra hälften av 60-talet? Tanzania har länge varit det land som har tagit emot mest ekonomiskt bistånd från Sverige, och förra året var det bara Afghanistan som fick mer. Men hur har det gått?

Landet har tyvärr blivit allt mindre fritt. Nyerere avled 1999 och den hårdföre presidenten John Magufuli – som nog var bra för kampen mot korruption och för landets infrastruktur – tog Tanzania i en alltmer auktoritär riktning. I mars i år avled han dock hastigt och landet fick en kvinnlig president. Samia Suluhu Hassan kallas ”Mama Samia” och var tidigare vice president.

När Samia Suluhu Hassan tog över började hon med att återinföra pressfrihet och släppa politiska fångar. Hon sa också att hon skulle sätta sig ner och samtala med oppositionen, men så sent som för en månad sedan hade detta inte skett. Så oppositionen är ännu skeptisk till landets nya ledare. Och de flesta tanzanier sätter likhetstecken mellan staten och maktpartiet CCM.

Men man kan absolut åka till Tanzania. I varje fall om man betalar för sin del av klimatskadan och ställer sig på frihetens sida vid behov och läge.

Och nog ska det bli enormt intressant. Och härligt!