Söndagsbetraktelse nr 333

Nu har jag äntligen läst Anna Ardins bok ”I skuggan av Assange”, som jag köpte direkt när den kom i slutet av 2020. Anna Ardin är en av de två kvinnor som anklagade Julian Assange för sexuella övergrepp i augusti 2010.

Många hävdar fortfarande att hon ljuger, men jag vågar säga bestämt att hon absolut inte gör det. Visserligen har jag blivit lurad förut, men Anna Ardin framstår som hundraprocentigt trovärdig. Hennes berättelse är full av detaljer, sammanhållen, konsistent och fri från motsägelser och konstigheter. Helt enkelt sådan att man måste tro henne. Och det finns ingenting som jag kan se som talar emot att berättelsen är sann.

Från den utgångspunkten kan man fundera en stund på det som hon fick vara med om i efterdyningarna av sina anklagelser mot Julian Assange. Flera år av elaka anklagelser och orimligt hat. Hur stod hon ut?

Det tjänar ingenting till att fråga sig varifrån de kommer, de som vet hur det var utan att behöva tänka. Och hatarna. Varifrån de kommer vet vi numera ganska väl, det är ungefär som med antisemiterna. Och det tjänar inte heller något till att förfasa sig eller försöka övertyga de i förväg säkra om sanningen. Det som verkligen hände och händer spelar inte någon roll för dom.

Däremot är det viktigt att fråga sig hur man kan se till att hatarna och verklighetsförnekarna inte får så många följare, och att fler människor säger ifrån. För det är nog det som är det stora problemet, precis som det var i nazismens Tyskland. Att så många tiger och inordnar sig, fega eller bara slöa.

Det brott som Anna Ardin anklagade Assange för preskriberades 2015.

Hon framstår som en mycket sympatisk och klok person. Och hon fick betala ett orimligt högt pris för att hon sa som det var.

Finns det något sätt att förstärka respekten för sanningen i vårt ibland ganska vilsna samhälle?