Söndagsbetraktelse nr 335

Den här veckan har det varit kortfilmsfestival i Uppsala. Ungefär 300 filmer har man visat. Själv har jag sett ca 30 filmer på biograferna Slotts och Regina, ytterligare ca tio på festivalens hemsida. Genomsnittstiden för en film är ungefär 15 minuter, så det blir tio timmars filmtittande. För 250 kronor, som festivalkortet kostade. Billigare än normalt för att festivalen firar 40-årsjubileum.

Var det värt all tid? Utan minsta tvekan! Även de filmer som man inte begriper (nästan. hälften för mig) ger ofta en skön känsla som man inte kan få någon annanstans än i biosalongen. Och de filmer man förstår är nästan alltid omskakande, upprörande, vältänkta, vackra eller roliga. Man blir uppfylld. Lite lyckligare, lite klokare.

De två filmer som jag gillade allra bäst såg jag på fredagskvällen. Båda var norska. Filmen ”Kroppen min” av Margreth Olin är fantastisk inte minst för att texten är oerhört rörande och vacker. Och ”Skallamann” av Maria Bock är ett riktigt energipiller med härlig dans, sång och tanke. Och ett ganska underbart slut.

Skallamann finns på Youtube. 12 minuter. Se den!

--

PS Här är en länk till filmen, beklagar att jag inte kan göra den klickbar: https://www.youtube.com/watch?v=d7BKg31Ym5o