Söndagsbetraktelse nr 337
I dag hoppas jag bli ursäktad för att jag skriver en LÅÅÅNG betraktelse om mitt mål mot staten. Jag skriver dock en kort Del 1 för den som vill nöja sig med en översikt. För närvarande tar det här målet upp så mycket av mina tankar att det är naturligt från mitt perspektiv att försöka ge en rejäl sammanfattning av det.
Två av tre förhandlingsdagar i tingsrätten är avverkade och den sista huvudförhandlingsdagen är på onsdag, den 17 november. Domen lär komma i början av december. Vi har kommit så långt att det står nästan helt klart vilka som är parternas GRUNDER i målet och vilka RÄTTSLIGA FRÅGOR som därmed uppkommer. Jag hoppas det kan vara av intresse för några - dessutom lite lärorikt tror jag, det här är ett ovanligt komplicerat tvistemål - att kunna sätta sig in i målet genom att läsa dessa grunder och rättsliga frågor, eller de viktigaste av dem. Så i Del 2 anger jag i princip samtliga grunder och rättsliga frågor. (Den delen är ca 8 sidor.)
DEL 1
För den som bara vill veta det ALLRA viktigaste kan jag sammanfatta det med att målet i grunden och något förenklat handlar om vad som krävs av polis och åklagare för att utreda i vad mån det förekommer sådana omständigheter som kan tyda på att den som har anmält en våldtäkt ljuger.
Får man exempelvis anhålla den misstänkte utan ytterligare utredningsåtgärder trots att man vet att målsäganden med stor sannolikhet har raderat meddelanden i sin telefon som visar att hon ljuger om att hon hade "däckat"? Får man anhålla trots att man vet att hon hade spelat in vår konversation i hemlighet, skickat in dessa inspelningar efter att 1 1/2 månad senare plötsligt ha kommit på att hon hade dem och skickat in dem i en sådan ordning att mycket talade för att hon hade gjort ett selektivt urval? Får man besluta om anhållande trots att man vet att målsäganden hade fått flera påminnelser om att lämna in sin telefon för undersökning men inte gjorde detta förrän efter ganska lång tid och då hade sett till att fabriksåterställa den först med följd att allt som fanns på telefonen raderades? Och får man besluta att anhålla utan ytterligare utredningsåtgärder trots att man vet att målsäganden ändrade sin berättelse från förhör 1 till förhör 2 på en helt avgörande punkt och där den första berättelsen gjorde det omöjligt att hon hade "däckat" som hon påstod.
Och får man anhålla om man dessutom inte har undersökt tidigare utredningar som målsäganden har förekommit i och där hon bl.a. i ett fall har agerat likadant med telefonen (bl.a. fabriksåterställt den efter påminnelser), och inte heller undersökt hennes bakgrund i övrigt (där det annars fanns mycket intressant att finna)? Får man fatta beslut om att anhålla den misstänkte om man dessutom inte har beaktat att det enligt statistik för åren 2015-19 inte förekommer att 70-åringar döms för våldtäkt.
--
DEL 2
Och så den långa varianten för den som vill kunna så gott som hela målet, alltså min sammanställning av i princip alla grunder och rättsliga frågor. Man måste nog säga att målet är intressant och att det kan spela stor roll för rättssäkerheten i brottsutredningar i framtiden. Det är det som är min förhoppning. Vi får se om det stannar i tingsrätten eller får prövas även av högre domstolar.
--
Mina grunder, JK:s invändningar och de rättsliga frågorna
Här antecknas i 29 punkter mina rättsliga grunder, JK:s invändningar mot dessa (enligt ett dokument som JK har lämnat in och som jag i övrigt har uppfattat grunderna vid huvud-förhandlingen) och de (av mig) preciserade rättsliga frågor som uppkommer på de olika punkterna. Jag reserverar mig för att något kan vara missförstått eller felaktigt noterat.
Jag hävdar att staten har gjort sig skyldig till fel eller försummelser vid myndighetsutöv-ning i förundersökningen mot mig i varje fall enligt följande.
1. GL: Försummelse att före anhållningsbeslutet undersöka EA:s förekomst i liknande ärenden. (Hade man gjort det hade man fått kännedom om åtminstone tre fall från de sen-aste sex åren, bl.a. de som nämns i punkterna 19 och 20.)
JK: Det behövde man inte undersöka. Sekretess innebar att man inte utan anledning fick söka i polisens register efter tidigare förekomst, och någon anledning till sådan sökning uppkom inte.
Rättsliga frågor: Bör polis och åklagare vid anmälan om våldtäkt regelmässigt undersöka målsägandens förekomst i liknande ärenden innan den misstänkte anhålls? Om inte regel-mässigt, när bör i så fall sådan förekomst undersökas? Vilken betydelse har sekretessen, kan man säga att en sökning som denna vore ”utan anledning”?
2. GL: Försummelse att före anhållningsbeslutet ta reda på mer om EA:s bakgrund. (Hon hade en stark benägenhet att anklaga och anmäla män för övergrepp.)
JK: Det behövde man inte undersöka. Sekretess innebar dessutom betydande hinder för en sådan undersökning.
Rättsliga frågor: Bör polis och åklagare vid anmälan om våldtäkt regelmässigt ta reda på en del om målsägandens bakgrund innan den misstänkte anhålls? Om inte regelmässigt, när bör i så fall bakgrunden undersökas? Hur djupt bör undersökningen gå? I vilken mån kan sekretess kring uppgifter om målsäganden ursäkta utebliven undersökning?
3. GL: Försummelse att tillräckligt beakta riskerna för falska anmälningar enligt bl.a. Brå:s statistik. (Statistiken får anses visa att åtminstone 10 % av alla anmälningar sannolikt är lögnaktiga.)
JK: Det beaktades i tillräcklig mån att det kan förekomma falska anmälningar. Vid en sam-lad värdering av bevisningen var det trots denna risk befogat att anhålla GL.
Rättslig fråga: Hur bör riskerna för falska anmälningar inverka på skyldigheten att vidta utredningsåtgärder? Hur inverkar riskerna t.ex. vid bedömningen enligt punkterna 1, 2, 4 och 5?
4. GL: Försummelse att i behövlig utsträckning ställa följdfrågor vid förhör med EA och att granska om hennes berättelse var konsistent. (Det ställdes nästan ingen ifrågasättande fråga.)
JK: Detta gjordes i tillräcklig utsträckning. Hänsyn måste tas till målsägandens psykiska mående så att det inte ställs alltför pressande frågor, och i detta fall mådde målsäganden mycket dåligt.
Rättsliga frågor: I vad mån bör det i syfte att undersöka konsistensen ställas följdfrågor vid förhör med en målsägande som har anmält en person för våldtäkt? Bör sådana frågor ställas enbart när målsäganden ger oförenliga svar, eller även annars? I vad mån, och hur, bör hänsyn tas till målsägandens psykiska mående?
5. GL: Försummelse att undersöka EA:s allmänna trovärdighet genom frågor m.m. (Det ställdes nästan ingen ifrågasättande fråga och belagda smålögner följdes inte upp.)
JK: Detta gjordes i tillräcklig utsträckning. Hänsyn måste tas till målsägandens psykiska mående så att det inte ställs alltför pressande frågor, och i detta fall mådde målsäganden mycket dåligt.
Rättsliga frågor: I vad mån bör det i syfte att undersöka målsägandens allmänna trovär-dighet ställas följdfrågor vid förhör med en målsägande som har anmält en person för våldtäkt? Bör sådana frågor ställas enbart när målsäganden ger svar som ger anledning att ifrågasätta den allmänna trovärdigheten, eller även annars? I vad mån, och hur, bör hänsyn tas till målsägandens psykiska mående?
6. GL: Försummelse att observera den avgörande förändring i EA:s berättelse som skedde sedan vittnet Lina hörts och där berättelse 1 omöjliggjorde påståendet att EA hade slocknat, som hennes berättelse sedan gick ut på.
JK: Det var försvarligt att man inte såg detta, skillnader mellan olika förhör förekommer utan att man behöver dra några stora växlar på det.
Rättslig fråga: Hur noggranna måste polis och åklagare vara när det gäller att upptäcka avgörande konsistensbrister i målsägandens berättelse och dra slutsatser av dem?
7. GL: Försummelse att förhålla sig kritisk till den av EA påstådda omöjliga samlagsställ-ningen.
JK: Det var försvarligt att man inte fäste vikt vid detta. Konstigheter i berättelser före-kommer utan att man behöver dra stora växlar på det. Och samlagsställningen var inte omöjlig.
Rättslig fråga: Hur noggranna måste polis och åklagare vara när det gäller att upptäcka sådana svagheter i målsägandens berättelse som kan tyda på att hon hittar på, och dra slut-satser av dem?
8. GL: Försummelse att dra adekvata slutsatser av att EA inte lämnade in sin telefon trots att hon flera gånger anmodades att göra det.
JK: Det händer ganska ofta att telefoner inte lämnas in för undersökning fastän polisen ber om det. Detta kan man därför knappast dra några slutsatser av.
Rättslig fråga: I vad mån bör sådant agerande av målsäganden som kan skapa misstankar om bristande trovärdighet föranleda åtgärder av polis och åklagare och/eller antaganden eller slutsatser till den misstänktes favör?
9. GL: Försummade frågor, utredningsåtgärder och slutsatser beträffande ljudinspelning-arna. (a. Inspelningarna gjordes i hemlighet. b. EA sa att hon hade glömt inspelningarna och kom ihåg dem efter 1 ½ månad. c. Inspelningarna låg i viss kronologisk oordning på de insända filerna. d. Det kunde även i övrigt misstänkas att EA hade sänt in ett selektivt urval av inspelningar.)
JK: Ingen av de nämnda omständigheterna var sådan att det var fel att inte ställa följdfrå-gor. En och en halv månads glömska, kronologisk oordning och inspelningar i hemlighet var inget som innebar att det var fel att inte ställa ytterligare frågor, vidta utredningsåtgärder eller dra några särskilda slutsatser.
Rättslig fråga: I vad mån bör sådant agerande av målsäganden som kan skapa misstankar om bristande trovärdighet föranleda åtgärder av polis och åklagare och/eller antaganden eller slutsatser till den misstänktes favör?
10. GL: Försummade frågor, utredningsåtgärder och slutsatser beträffande återställningen av telefonen där stora delar av innehållet raderades, inga försök att få fram raderat material. (EA lät fabriksåterställa sin telefon innan hon lämnade den till polisen för undersökning, och detta trots att hon flera gånger hade anmodats att lämna in den. Polis och åklagare frågade inte ens EA om hon kunde be det återställande företaget om att få tillgång till det material som hade raderats.)
JK: Återställningen innebar inte att det var fel att inte ställa ytterligare frågor, vidta några särskilda utredningsåtgärder eller dra några särskilda slutsatser. Polisen hade inte rätt att försöka få fram eventuellt raderat material ens med målsägandens tillstånd. Att be målsä-ganden att själv försöka få fram raderat material, eventuellt med hjälp av sin advokat, ak-tualiserades inte.
Rättsliga frågor: I vad mån bör sådant agerande av målsäganden som kan ge misstankar om bristande trovärdighet föranleda åtgärder av polis och åklagare och/eller antaganden eller slutsatser till den misstänktes favör? Får åklagaren anhålla den misstänkte utan ytterligare utredningsåtgärder när det finns omständigheter som ger starka indikationer på att målsäganden är oärlig?
11. GL: Försummelse att observera och ta hänsyn till att viktiga meddelanden sannolikt hade raderats i EA:s telefon. (Det var klart från den 2 mars att det hade försvunnit meddelanden från den tidpunkt då EA sa att hon hade varit avslocknad, sex dagar innan jag anhölls.)
JK: Det är riktigt att meddelandena var borta från telefonen och att detta var känt för polis och åklagare före anhållningsbeslutet. Men meddelandena kunde ha försvunnit utan att de hade raderats, och det var därför inte försumligt att inte ta hänsyn till att de var borta. (Något osäkert om detta är JK:s hållning.)
Rättsliga frågor: I vad mån bör sådana omständigheter som ger tydlig anledning till misstankar om bristande trovärdighet hos målsäganden föranleda åtgärder av polis och åklagare och/eller antaganden eller slutsatser till den misstänktes favör? Får åklagaren anhålla den misstänkte utan ytterligare utredningsåtgärder när det finns omständigheter som ger tydliga indikationer på att målsäganden är oärlig?
12. GL: Försummelse att före anhållningsbeslutet kontrollera ex-sambon Martins telefon och dra slutsatser av hans senfärdighet att lämna in den för undersökning. (Han fick an-modas fyra gånger innan materialet kom.)
JK: Varken senfärdigheten eller vad som kunde finnas i telefonen gav tillräcklig anledning att avvakta undersökningen innan beslut fattades att anhålla GL.
Rättsliga frågor: I vad mån bör sådana omständigheter som ger anledning till misstanke om att målsäganden skyddas av en närstående föranleda åtgärder av polis och åklagare och/eller antaganden eller slutsatser till den misstänktes favör? Får åklagaren anhålla den misstänkte utan utredningsåtgärder som ter sig viktiga och som kan vidtas relativt lätt?
13. GL: Försummelse att rätt värdera kravet på sannolika skäl före anhållandet resp. häktningsframställningen. (Enligt mina beräkningar var bevisvärdet för misstanken 15 % vid anhållandet även om man bara tog hänsyn till den bevisning som polis och åklagare hade tagit fram, inte den som fanns lätt tillgänglig utan att tas fram. Vid häktningsframställningen var bevisvärdet ännu lägre. ”Sannolik” kan skulden rent språkligt inte vara, om inte mer talar för misstanken än emot. Beviskravet sannolika skäl torde enligt praxis ligga på åtminstone ca 60 %.)
JK: Det går inte att ange någon viss procentsats för vad som krävs för att det ska föreligga sannolika skäl för brottsmisstanken. Sammantaget fanns det sannolika skäl för misstanken både vid anhållandet och vid häktningsframställningen.
Rättsliga frågor: Hur stark ska bevisningen vara för att det ska föreligga sannolika skäl för misstanken? Räcker det att det är mer sannolikt utifrån tillgänglig bevisning att den misstänkte är skyldig än att han är oskyldig? Ska man vid en efterhandsbedömning av frågan om det förelåg sannolika skäl ta hänsyn även till sådan bevisning som åklagaren inte beaktade men som hade bort tas fram och beaktas?
14. GL: Försummelse att rätt värdera min berättelse, särskilt i relation till EA:s. (Min berättelse var betydligt mer konsistent och mindre motsägelsefull än EA:s, det framgår tydligt av förhörsprotokollen.)
JK: Någon sådan försummelse förekom inte. GL:s berättelse innehöll visserligen inte några inkonsekvenser eller något som i sig gav anledning till misstankar. Men EA:s berättelse var detaljrik och gav ett trovärdigt intryck, särskilt som den stärktes av vännen Linas berättelse och tre meddelanden mellan EA och GL.
Rättsliga frågor: Hur ska den misstänktes berättelse värderas om den är konsistent och inget i den i och för sig ger anledning till misstankar? Vilka faktorer ska beaktas när den misstänktes och målsägandens berättelser värderas mot varandra, och hur ska värderingen göras?
15. GL: Försummelse att beakta ursprungssannolikheten för min skuld på ett rimligt sätt. (Statistiken visar att 70-åringar ytterst sällan, om ens någon gång, döms för våldtäkt. Jag var dessutom inte känd för brott, våld eller lögner. EA hade en betydligt mer problematisk bakgrund.)
JK: Det skedde inte någon sådan försummelse. (JK har inte gått in på saken närmare.)
Rättsliga frågor: Hur ska ursprungssannolikheten inverka vid bedömningen av om sanno-lika skäl föreligger? Hur ska den misstänktes resp. målsägandens ålder och bakgrund inverka på bedömningen av ursprungssannolikheten?
16. GL: Fel vid relaterandet av vad jag hade sagt om klänningen och vid hänsynstagandet till och användandet av mitt svar. (Förhörsledaren lurade mig att tro att jag hade sagt på juldagen att det var jag som tog av EA klänningen.)
JK: Det var inte något fel vid relaterandet, på sin höjd en feltolkning av vad GL hade sagt på juldagen. Skillnaden mellan vad som sades och vad som relaterades kan inte anses ha utnyttjats vid häktningsförhandlingen.
Rättsliga frågor: I 23 kap. 12 § rättegångsbalken sägs bl.a. att medvetet oriktiga uppgifter inte får användas i syfte att framkalla uttalanden i en viss riktning. Hur ska bestämmelsen tolkas när det gäller frågor som kan vara medvetet eller omedvetet vilseledande ställda? Hur får uttalanden som den misstänkte gör på grund av en vilseledande fråga användas vid en häktningsförhandling?
17. GL: Försummelse att undersöka 2017 års fall sedan man fått kännedom om det. (Fallet innehåller omfattande bevisning som tyder alldeles klart på att målsägandena ljög. Utred-ningen lades ner sedan ca 100 fotografier från natten tagits fram som visade ett helt annat slags umgänge än ett övergrepp.)
JK: Det var inte fel att låta bli att undersöka 2017 års fall före häktningsförhandlingen.
Rättslig fråga: I vad mån bör polis och åklagare inför en häktningsförhandling undersöka tidigare fall som kan ge upplysningar om målsägandens agerande och/eller allmänna tro-värdighet?
18. GL: Åklagaren undanhöll avgörande bevisning vid häktningsförhandlingen; åklagaren är skyldig att redovisa alla de omständigheter och bevis som tydligt talar mot att den misstänkte är skyldig. (Åklagaren undanhöll a. att EA först berättade på ett sätt som omöjliggjorde hennes senare berättelse om hur och när hon ”däckade” och att EA och jag på juldagen pratade på ett sätt som innebar att det var EA:s första version som var den rätta, b. att EA kunde ha raderat meddelandena från den centrala tidpunkten, c. att EA trots flera påminnelser om att lämna sin telefon till polisen lät fabriksåterställa den så att nästan allt raderades, d. att EA hade spelat in oss i hemlighet och att mycket tydde på att hon hade skickat in ett selektivt urval av inspelningar, e. att hon hade påstått en samlagsställning som rimligen är fysiskt omöjlig, f. att hon hade gjort uttalanden under juldagen som talade för att hon hade samtyckt, g. att förhörsledaren hade lagt till ett påstående om EA:s klänning som fick mig att tro att jag hade sagt att det var jag som tog av den, h. att hennes vän och f.d. sambo redovisade innehållet i sin telefon först efter tre påminnelser och att detta innehåll avslöjade de enligt punkt b raderade meddelandena, i. att alla meddelanden från den 26 och 27 december också var borta från EA:s telefon.)
JK: Det är riktigt att åklagaren är skyldig att redovisa alla de omständigheter och bevis som tydligt talar emot brottsmisstanken. Åklagaren brast dock inte i denna förpliktelse. (JK har inte gått in på de preciserade undanhållanden som jag påstått.)
Rättslig fråga: I vilken utsträckning är åklagaren skyldig att redovisa sådana omständigheter och bevis som tydligt talar till den misstänktes förmån?
19. GL: Slarvig undersökning av 2017 års fall efter häktningen. (Förhörsledaren kom fram till att fallet inte var relevant och åklagaren höll med.)
JK: Åklagarens bedömning var att 2017 års fall inte hade nämnvärd betydelse för den aktuella utredningen. Den bedömningen kan knappast kritiseras, man kan inte kräva nå-gon ingående genomgång av tidigare utredningar där målsäganden har figurerat.
Rättslig fråga: Hur noggranna ska polis och åklagare vara i genomgång av tidigare fall som innehåller material som dels tydligt visar att mycket talar för att målsäganden ljög då, dels visar att stödvittnet i det aktuella fallet var anmälare vid sidan av målsäganden i det förra.
20. GL: Försummad undersökning av 2018 års fall när detta väl blev känt. (När det blev känt att EA även 2018 trots flera påminnelser att lämna in telefonen hade låtit fabriksåter-ställa den innan hon lämnade den, och att hon dessutom hade sänt in ett selektivt urval av inspelningar gjorda i hemlighet, då borde man genast ha förstått att hon var oärlig och släppt mig. Det tog ytterligare en vecka innan jag blev fri.)
JK: Polis och åklagare lät undersöka 2018 års fall så snart det blev känt för dem att det fanns. De kan inte klandras för att det tog några dagar att dra slutsatser av det. (Något osäkert om det sista är det som JK menar.)
Rättslig fråga: Hur snabb ska åklagaren vara att lägga ner utredningen sedan det visat sig att målsäganden har förfarit på samma klart misstänkta sätt i en tidigare utredning (jfr p. 10)?
21. GL: Försummelse att undersöka andra tidigare fall efter häktningsförhandlingen. (Det fanns i varje fall ytterligare två polisutredningar, varav en från 2015. Åtminstone av den från 2015 hade man kunnat dra ganska klara slutsatser om lögner.)
JK: Det utgjorde inte någon försummelse att inte undersöka andra tidigare fall.
Rättslig fråga: Hur omsorgsfulla ska polis och åklagare vara i undersökningen av målsä-gandens förekomst i tidigare liknande polisutredningar?
22. GL: Försummelse att rätt värdera kravet på sannolika skäl en vecka efter anhållandet. (Se p. 13. Vid denna tidpunkt var bevisvärdet enligt mina beräkningar långt under 15 %, ca 5. Det dröjde trots detta ytterligare en vecka innan jag blev fri och utredningen blev nedlagd.)
JK: Detta utgjorde inte någon försummelse.
Rättslig fråga: Är åklagaren skyldig att kontinuerligt överväga bevisvärdet och lägga ner utredningen när det ligger mycket långt under sannolika skäl för misstanken och inte kan förväntas bli högre?
23. GL: Försummelse att skriva av ärendet med en adekvat motivering. (Motiveringen var att bevisningen inte räckte och inte kunde förväntas komma att räcka. Utredningen hade kunnat läggas ner med motiveringen att jag inte längre var misstänkt för brott. Saken hade mycket stor betydelse för efterdyningarna.)
JK: Detta utgjorde inte någon försummelse.
Rättslig fråga: I vilka fall ska åklagaren – mot bakgrund av bl.a. regeln i 23 kap. 4 § rätte-gångsbalken att ”förundersökningen ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke” – lägga ner brottsutredningar med motiveringen att den tidigare misstänkte inte längre är misstänkt?
24. GL: Försummelse vid avskrivning av brottsmisstankarna mot EA. (Ärendet om falsk tillvitelse lades ner med motiveringen att bevisningen inte räckte och att ytterligare utredning inte kunde förväntas förändra bevisläget på ett avgörande sätt. Saken hade mycket stor betydelse för efterdyningarna.)
JK: Detta utgjorde inte någon försummelse.
Rättslig fråga: I vilka fall ska åklagaren – mot bakgrund av bl.a. regeln i 23 kap. 4 § rätte-gångsbalken att ”förundersökningen ska bedrivas så att inte någon onödigt utsätts för misstanke” – fortsätta utredningen av den misstänktes motanmälningar?
--
GL: Åklagaren har på alla dessa 24 punkter ”åsidosatt vad som gäller för uppgiften” (20 kap. 1 § brottsbalken) och därmed gjort sig skyldig till tjänstefel. Flera av tjänstefelen är grova.
25. GL: Åklagaren har också gjort sig skyldig till grovt tjänstefel genom det sammantagna agerandet i brottsutredningen mot mig.
JK: Inte heller sammantaget har åklagaren gjort sig skyldig till något tjänstefel.
Rättslig fråga: Vad krävs för att en åklagare ska anses ha ”åsidosatt vad som gäller för uppgiften”, dvs. ha begått tjänstefel (20 kap. 1 § brottsbalken)? När är ett tjänstefel grovt?
--
26. GL: Överåklagaren gjorde sig skyldig till tjänstefel på punkterna 3, 6–10 och 12–15, därmed även punkt 25.
JK: Några sådana fel har överåklagaren inte gjort sig skyldig till.
Rättslig fråga: Vad krävs av den som överprövar ett anhållningsbeslut i fråga om nog-grannhet med detaljerna i utredningen?
--
Till målet hör också följande grunder angående skadan (delvis något svåra att förstå för den som inte är expert på de berörda båda lagarna):
27. GL: Felen och försummelserna, ibland tjänstefelen, ledde till att jag anhölls och häktades samt utsattes för husrannsakan och beslag med följd att jag drabbades av ideell och ekonomisk skada samt sakskada enligt yrkandet. När det gäller den ideella skadan ska ersättning utgå, dels enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder, dels – i den mån den lagen inte ger ersättning men även därutöver – enligt skadeståndslagen. Enligt 1 § lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder ska ersättning enligt den lagen utgå för ”skador som orsakas av frihetsberövanden”. I den mån det föreligger adekvat kausalitet mellan frihetsberövandet och de skador som jag har lidit är staten alltså skadeståndsskyldig även till den del det handlar om skador efter frihetsberövandet.
JK: Ett skäligt belopp för lidande kan bestämmas till 18 000 kr enligt Justitiekanslerns och domstolarnas praxis för frihetsberövanden av jämförbar längd. Varken med hänsyn till publicitet eller av annat skäl finns det anledning att medge något förhöjt belopp för lidande. Ersättning enligt lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder utgår inte för lidande under tiden efter frihetsberövandet.
Rättsliga frågor: Hur stor ska ersättningen för ideell skada vara i ett fall med omfattande publicitet? Kan ersättning enligt lagen om frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder utgå för lidande under tiden efter frihetsberövandet?
28. GL: Vad gäller ersättningen för ideell skada enligt skadeståndslagen grundas yrkandet på tjänstefel av sådant slag som fordras enligt 2 kap. 3 § och 3 kap. 2 § skadeståndslagen för att ersättning ska utgå för ideell skada. Tjänstefelen är brott som innefattar angrepp mot min frihet, och skadan även i den mån jag lidit den efter frihetsberövandet och fram till domen beror på frihetsberövandet, och misstänkliggörandet i samband med det, på ett sådant sätt att den är ersättningsgill. Skadan har förstärkts av de tjänstefel som har förekommit, och i den delen bör ersättning utgå enligt skadeståndslagen.
JK: Varken polis eller åklagare har gjort sig skyldig till några skadeståndsgrundande fel, försummelser eller brott. GL har därför inte rätt till någon ersättning enligt skadeståndslagen. Dessutom var det tingsrätten som självständigt beslutade att GL skulle häktas och hovrätten som fastställde det beslutet. Det föreligger därför inte nödvändigt orsakssamband mellan å ena sidan polisens och/eller åklagarnas agerande och å andra sidan eventuella skador till följd av häktningen.
Rättsliga frågor: Vilken noggrannhet fordras av åklagaren när det gäller utredning rörande målsägandens trovärdighet innan hennes uppgifter leder till beslut om anhållande resp. husrannsakan och beslag? Kan det i fall då domstolarna har beslutat om häktning föreligga nödvändigt orsakssamband mellan åklagarens eventuella fel och skador till följd av häktningen? När föreligger ett sådant nödvändigt orsakssamband? Hur är det exempelvis om domstolarna inte har fått kännedom om alla omständigheter och bevis som tydligt talar emot brottsmisstanken?
29. När det gäller den ekonomiska skadan och sakskadan ska ersättning utgå enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Kostna-derna och sakskadan uppkom som en följd av de felaktiga besluten om husrannsakan och beslag resp. det felaktiga anhållningsbeslutet. (De sistnämnda skadorna är ointressanta i sammanhanget, utom såtillvida att det ofta fordras ekonomisk skada eller sakskada för att fel och försummelser ska ge rätt till skadestånd.)
JK: Varken polis eller åklagare har gjort sig skyldig till några skadeståndsgrundande fel, försummelser eller brott. GL har därför inte rätt till någon ersättning enligt skadeståndslagen.
Rättsliga frågor: Vilken noggrannhet fordras av åklagaren när det gäller utredning rörande målsägandens trovärdighet innan hennes uppgifter leder till beslut om anhållande resp. husrannsakan och beslag?