Söndagsbetraktelse nr 34

Alla vill egentligen ha fred. Det sa någon igen häromdagen. Man hör påståendet allt som oftast.

Det är naturligtvis inte sant. Alla vill inte alls egentligen ha fred. Väldigt många vill hellre ha mer land, mer makt, revansch, frihet, historisk upprättelse och/eller värdighet för sitt folk. Mycket hellre än fred.

Men de vill väl ändå egentligen ha fred? Ja kanske, men först sedan de har fått mer land, mer makt, revansch, frihet, historisk upprättelse och/eller värdighet för sitt folk. Och när de väl har fått det, ja då är det någon annan som mycket hellre än fred vill ha mer land, mer makt, revansch osv.

Nästan alla kan med viss rätt hävda att de i någon mening har ”rätt”. Israeler, palestinier, serber, bosnier, albaner, makedoner, greker, ukrainare, ryssar, hutuer, tutsier, sunni, shia, diktatorer, rebeller. Och så vidare. Det är det som gör freden så svår att uppnå.

Hur ska man göra då? Det vanligaste sättet att försöka är med repression i någon form: Krig, terror eller undertryckande med vapenstöd. Men det blir sällan någon riktig fred av det.

Vad man säger är att den enda möjligheten är politiska och/eller diplomatiska lösningar. Förhandlingar och kompromisser alltså. Utom när det gäller terrorister, som måste krossas.

Men om viljan till fred inte är tillräckligt stor, då fungerar inte heller politiska och/eller diplomatiska lösningar. Då är det kört, det blir ingen fred.

Eller finns det möjligen något annat sätt?

Den frågan måste ställas. Jag får återkomma till svaret.