Söndagsbetraktelse nr 348
Släktforskning lockar mig inte. Men mitt intresse för släkten är stort, inkl. ett par generationer bakåt, Det intresset fick jag i samband med att min mamma blev sjuk och dog 1978. Och sedan har det hängt med.
Det finns ett stort värde i att bejaka sitt ursprung och berätta lite om det. Tänk om mormor och morfar, farmor och farfar hade skrivit några sidor med skildringar om sina liv. Jag hade gett mycket för sådana berättelser i dag. Nu skrev ändå pappa, mostrarna, fastrarna, en av morbröderna, mina systrar och Susanne. Och tack och lov för det! För nu finns det kvar för barnbarnens generation och dom som kommer efter att läsa. När de väl blir intresserade kommer berättelserna att bidra till djupet i deras liv. För det som någon har skrivit, det fortsätter att leva. Och det gör även personen som skrev.
Abdulrazak Gurnahs bok ”The Last Gift” från 2011 handlar om en familj i England i slutet av pappan Abbas liv. Där finns mamman Maryam och de två vuxna barnen Anna och Jamal. Det viktigaste och intressantaste händer just före Abbas död i slutet av boken. Då öppnar han sig för första gången för sina barn genom att sittande på sin kammare spela in en berättelse om sitt ursprung och sin ungdom. Den lyssnar barnen på när deras pappa har dött.
Det är långt ifrån allt som Abbas har anledning att vara stolt över. Men berättelsen blir ändå till något väldigt positivt för Anna och Jamal. För där får de plötsligt uppleva en person med mycket större djup och öppenhet än den far som de lärde känna medan han levde. Han var ganska butter, sträng, muttrande och instängd. Men när han talar på inspelningen är han klar, logisk, sympatisk och intressant. Dessutom helt öppen och ärlig. Anna, som mest har irriterat sig på sin pappa de senaste tio åren, lyssnar flera gånger på inspelningen och är alldeles fascinerad över den far som hon nu lär känna.
Varför berättade han inte så här tidigare? ”Det blev liksom aldrig av” säger han på inspelningen.
Berättelsen om sin bakgrund och ungdom blir Abbas ”Last Gift” till barnen, en mycket värdefull gåva. Kanske allra mest för det som han berättar om sitt och därmed barnens ursprung på Zanzibar. Så brittiska som de känner sig förstår de att detta ursprung är värt att vårda och lära sig mer om. De har aldrig varit på Zanzibar tidigare, men nu bestämmer de sig för att åka dit.
Släktforskning lockar mig inte. Men kunskap om familjens bakgrund kan ha stort värde och intresse.