Söndagsbetraktelse nr 349

Jag hade tänkt skriva dagens betraktelse om Göteborgs filmfestival och några av de makalöst fina filmerna där (”Quo Vadis, Aida?” av Jasmila Zbanic är en 10:a). Men när nyheten kom på lördagen om Tjetjeniens president Ramzan Kadyrovs senaste "bedrifter", samma dag som OS i Beijing startade på riktigt, måste jag ändra planerna.

Kadyrov låter tortera och mörda oppositionella. Han förföljer homosexuella och hotar journalister. Och nu har han kallat tiotusentals människor till en demonstration i huvudstaden Groznyj för att uttrycka sitt hat mot en människorättskämpande familj. Sajdi Jangulbajev har tidigare arbetat som domare i Högsta domstolen i Tjetjenien men tvingades lämna sitt jobb på grund av att hans söner arbetar med människorättsfrågor. Häromdagen trängde sig Kadyrovs säkerhetspolis in hemma hos makarna Jangulbajev och grep hustrun. Hon anklagas för motstånd mot polis. Och nu kallar alltså presidenten till hatdemonstration mot familjen.

Men varför så upprörd? Detta är ju vardagsmat. I OS-värdlandet Kina händer sådant varje dag i Tibet, Xinjiang eller Hongkong.

Javisst, men när man hör om enskilda människors öden blir man extra förtvivlad. Och man ställer sig samma fråga som man har ställt så många gånger: Hur sjutton kan detta få pågå? Hur är det möjligt att det kan få ske år 2022 utan att människor mer än förfasar sig? Skurkarna kan fortsätta hur de vill, för de har skaffat sig ensam makt att ta till våld i sina länder. Och så som världen är uppbyggd, med suveräna nationalstater, är de oåtkomliga innanför sina gränser.

Jag tror att världssamfundet på sikt måste skaffa sig makt att avsätta skurkar som torterar, hotar och mördar för sin egen vinnings skull. Men intill dess måste vi försöka göra något med de medel vi har eller ganska lätt kan skaffa. Detta till exempel:

– Skurkledare som besöker frihetliga länder ska ställas inför domstol.

– Skurkstater ska inte få organisera internationella evenemang.