Söndagsbetraktelse nr 35

Här kommer några ord ytterligare om fred, det kanske viktigaste ämnet av alla. Samtidigt nästan ogripbart. Skriver man om fred utan att vara forskare, erfaren politiker eller annan expert, är man med stor sannolikhet naiv. Men det kan inte hjälpas, frågorna är alltför viktiga.

Så tycker man inte minst när man just har läst ”Morgon i Jenin” av Susan Abulhawa. Efter den läsningen blir livet nog aldrig riktigt detsamma.

Jag skrev förra söndagen att alla nog visserligen vill ha fred, men att många vill ha det först efter att de fått något annat som de anser viktigare. Mer land, mer makt, revansch, frihet, historisk upprättelse, värdighet för folket, säkerhet. Militära lösningar leder sällan till fred, och politiska lösningar är ofta svåra att finna. Inte sällan finns det historiska och andra låsningar som lägger hinder i vägen.

Betyder det att fred är omöjlig i vissa delar av världen? Eller finns det något sätt som inte har prövats?

Bland vissa fredsforskare och organisationer förekommer det tankar om att skapa ett nytt övergripande globalt fredsavtal. Idén är att försöka lyfta alla tvister – regionala, nationella, religiösa, politiska – till en högre nivå. Enligt ett sådant avtal skulle alla ha vissa fastlagda förpliktelser enligt internationell rätt – mot varandra, mot världssamfundet och mot människorna. I avtalet skulle man kunna förbjuda t.ex. allt användande av vapen utom i självförsvar. Och man skulle kunna överlämna alla territoriella och liknande tvister till en internationell domstol under FN med förpliktelse för parterna att godta utslaget. Tydliga sanktioner skulle finnas vid brott mot avtalet, och FN skulle ha en organisation redo att verkställa påföljder. Kanske skulle inte bara staternas politiska företrädare skriva under, utan också representanter för de stora religionerna.

Ett litet frö till ett sådant internationellt fredsavtal såddes vid ett stort fredsmöte i Söul, Sydkorea, sommaren 2014: ”Agreement to Propose the Enactment of an International Law for the Cessation of War and World Peace”. Initiativtagare är en organisation med sydkoreanska och religiösa rötter, HWPL, som arbetar vidare på global nivå. Överenskommelsen undertecknades inte av ländernas politiska ledare (det vore omöjligt i dag), utan av bl.a. företrädare för världsreligionerna och f.d. politiska ledare. Den är inte bindande för någon utom de personer som skrev under och betyder därför formellt sett ingenting alls. Men meningen är att den ska fungera som inspiration och påtryckningsmedel genom att hundratusentals människor ställer sig bakom den. Och så småningom skulle den kunna få stöd hos några regeringar, och på så sätt kanske ta sig in i FN:s beslutsprocess.

Det är långt ifrån realistiskt att tro att ett sådant initiativ kan leda till ett slut på väpnade konflikter i närtid. Och initiativ av detta slag kan dessutom mötas med invändningen att Stadgan för FN egentligen innehåller nästan allt som behövs.

Men som alla vet finns det i dag många öppna eller potentiellt farliga konflikter som är politiskt mycket svårlösta. Man behöver bara nämna Syrien, Israel/Palestina, Cypern, Kosovo, Transnistrien, Ukraina, Tjetjenien, Abchazien, Libyen, Västsahara, Mali, Nigeria, Kongo, Sudan, Somalia, Egypten, Jemen, Irak, Afghanistan, Tibet, Taiwan, Haiti och Colombia. Och därtill kommer de anspråk på ett eget land eller i varje fall visst självstyre som vissa folk har, bl.a. kurderna.

Därför är det viktigt att pröva möjligheten att hitta något sätt att komma runt den nationalism, de historiska låsningar och den religiösa fundamentalism som annars gör läget nästan utsiktslöst.

Och därför måste man rimligen vara positiv till de försök som görs att hitta en lösning av ett nytt slag. Kanske för att på så sätt gjuta nytt liv i FN som en aktiv fredsorganisation.

Men även om man skulle kunna entusiasmera staterna för ett nytt slags fredsavtal, återstår många svåra frågor. Hur ska man göra när freden inte är det mest eftersträvansvärda, t.ex. när en diktator förtrycker folket? Måste man gå till botten med de oerhörda övergrepp som har förekommit på sina håll, t.ex. genom att de erkänns inför en sanningskommission? Och hur gör man när en angripare vägrar släppa sina landvinningar och sina vapen?

I praktiken omöjligt? Sannolikt. Fåfängt och hopplöst? Kanske ändå inte.