Söndagsbetraktelse nr 352

Nu har jag varit pensionär i precis fem år, sedan den 1 mars 2017. Min femårsdag infaller på samma dag som min systers pensionsdag, den 1 mars 2022. Grattis Lotta!

Min älskade Susanne blev sjuk strax efter att vi båda pensionerats och hon avled i september 2018. Hennes sjukdom och död kastar en mörk skugga över dessa fem år.

Men annars är det ganska fantastiskt att vara pensionär. Framför allt är det en märkvärdig frihet att kunna göra precis vad man vill med sin tid. Tvångslösheten, obundenheten, självständigheten. Kunna ägna sig åt det som är intressant, det som lockar. Utforska, läsa, umgås, tänka, prata, skriva. Det är en fantastisk känsla att kunna bestämma helt själv.

Problemet är bara att jag är för lat och har för dålig disciplin. Jag har en tendens att t.ex. läsa tidningen och lyssna på nyheter alldeles för länge. Och att somna om; jag går ibland upp på tok för sent om morgnarna.

Så när jag nu har prövat i fem år och förstått att jag är i grunden för lat för att vara så här ledig ska jag återgå delvis till det gamla. Från och med den 1 mars ska jag fylla vardagarna med arbete kl. 9 – 17 enligt stränga veckoplaner. Det blir bara sådant arbete som jag vill ägna mig åt, men ändå sådant som jag kallar för arbete. Working nine to five, i alla fall på prov.

Så den där fantastiska friheten, den ska jag nu alltså trots allt begränsa. För att min dåliga disciplin fordrar det.